I den amerikanska staden Columbus, Indiana, är det modernistisk arkitektur som dominerar. Imponerande glas- och betongkomplex blandas med futuristiska kyrkor och skolor. På ytan råder balans och stillhet. Det är behagligt för ögonen, rofyllt. Men under ytan finns tumultet. Det mänskliga tumultet som vi alla bär inom oss och som sällan rubbar den perfekta, balanserade ytan. I filmen Columbus får vi uppleva en kontrast mellan en till synes perfekt yta, inte bara hos stadens byggnader utan hos några av dess invånare, och alla problem, känslor och drifter som bubblar där under, under ytan.
Inte helt oväntat centrerar filmen Columbus kring just arkitektur. Efter att en välkänd och hyllad arkitekturprofessor blir svårt sjuk, finner sig dennes son, Jin, strandad i staden Columbus. Han är inställd på att stanna tills hans pappa tillfrisknat. Det är med en våg av skiftande känslor som Jin tvingas finnas vid sin pappas sida. Han har aldrig haft någon vidare relation med sin pappa och den senare har sällan ägnat någon större energi till relationen med sin son.
Utanför sjukhuset där hans pappa ligger inlagd på obestämd tid träffar Jin en dag Casey och mellan dem uppstår en oväntad vänskap. Casey är mycket yngre än Jin, arbetar på det lokala biblioteket och är passionerad kring, ja ni gissade rätt, modernistisk arkitektur. Redan här får jag en känsla för den fantastiska relation som Jin och Casey kommer att utveckla under filmen, och jag slås av hur naturligt de finner varandra och hur lika, men ändå olika de är.
För mig är den tilltagande, men än icke-romantiska, intimiteten i relationen mellan Jin och Casey en emotionell resa. En emotionell resa som delas av två personer som på ytan är problemfria och perfekta. Jin är en framgångsrik översättare i Sydkorea med bra lön och gott rykte; Casey är ung, driven, smart och har ett internship-erbjudande från en känd amerikansk arkitekt liggandes på bordet. Tidigt i deras relation står det dock klart att deras liv kanske inte är så perfekta som de framstår på ytan.
Som många av oss andra har de under många år lyckats upprätthålla en vacker fasad mot omvärlden, men i själva verket finns det både hos Jin och Casey starka känslor och problem som bubblar under ytan. Jin trivs inte alls med sitt jobb och tvingas därtill jobba mot en tight deadline trots att han egentligen är ledig för att vara med sin svårt sjuke pappa. Dessutom avslöjar han att han aldrig haft någon bra relation med sin pappa och den senare mer eller mindre glömt bort honom under långa perioder för att istället lägga all sin energi på sin forskning.
I en speciellt stark scen, som verkligen etsar sig fast, avslöjar Jin efter en lång tvekan att det kanske vore lättare om hans pappa bara dog, att det kanske vore den lättaste utvägen för alla inblandade. Med gråten i halsen frågar Casey om Jin verkligen menar allvar. Efter en stunds eftertanke tittar Jin Casey i ögonen och svarar kallt: ”Ja.” Tårögd, vänder sig Casey och går därifrån.
I både Jins och Caseys fall handlar det om känslor och problem som de inte delat med sig av till andra människor innan de träffade varandra. Det är kamper som de hittills utkämpat i det tysta, ensamma.
Det visar sig senare att Caseys reaktion framför allt grundar sig i hennes relation med sin mamma, en relation som varit allt annat enkel. Under mammans fleråriga drogproblem har Casey fått ta hand om och stöttat henne. Det har varit en tuff kamp som kraftigt tänjt på deras relation och som fått Casey att ge upp sina planer att flytta ifrån Columbus för att följa sina drömmar att bli arkitekt. I både Jins och Caseys fall handlar det om känslor och problem som de inte delat med sig av till andra människor innan de träffade varandra. Det är kamper som de hittills utkämpat i det tysta, ensamma.
För mig är Columbus är en film om just sådana kamper, kamper som vi ofta inte delar med oss till människor i vår omgivning. Det är en film om alla känslor, tankar och impulser som vi håller inom oss. Det är också en film om familjens komplexitet, om brustna drömmar och förhoppningar. Även om jag inte nödvändigtvis bär på samma problem som filmens karaktärer kan jag relatera till den mänskliga och rörande bild som målas upp av deras tysta strider med livets svårigheter.
I ett samhälle där vikten av att vara ”normal”, framgångsrik och inte visa sina känslor allt för mycket är det kanske inte så konstigt att vi väljer att inte dela med oss av våra mörkare och mer personliga sidor. Jag känner att det finns mycket inom mig som jag medvetet inte väljer att dela med mig av. Jag möts ju varje dag, när jag scrollar igenom min Facebook- och Instagram-feed, av bilder på hur man jag bör vara, tycka och tänka. Att vara olycklig i dagens ”positiva” och framåtsträvande samhälle är nästan tabu. Jag känner att det här, i de flesta fall, är helt orealistiska krav att ställa på mig själv och på mina medmänniskor. Det som slår mig efter att ha sett Columbus är hur mycket Jin och Casey lär sig om sig själva genom att öppna upp sig mot varandra. Genom att släppa de normer om hur vi bör vara och agera och känna, kommer de så nära varandra. Det är det som är så fint, men också så svårt.
För det är väl är klart att jag vill visa upp mig från min bästa sida för omvärlden. Det vill vi väl alla? I mångt och mycket är vårt yrkesmässiga och sociala liv beroende av det. Jag känner dock att många människor, även jag själv, skulle må bra av att öppna upp kring alla de problem som vi bär inom oss, att temporärt rubba den perfekta yta som jag och många andra vill upprätthålla mot människor i vår omgivning. Många gånger känner jag att jag inget hellre skulle vilja än att prata om mina mörka och ibland vrickade sidor, och dela med mig av känslor och impulser och rädslor som hittills varit instängda i mitt huvud och som ingen människa någonsin hört mig artikulera.
Men det är svårt att släppa taget, så otroligt svårt. Och jag känner också att det är sällan vi träffar en människa som vi känner ett sådant emotionellt band och förtroende till att du kan berätta om känslor och tankar som vanligtvis ligger gömda djupt inom oss. Det är det som är så rörande med Jin och Caseys relation i Columbus. Det är en så vacker relation, en relation som gör mig hoppfull kring möjligheterna att en vacker dag finna en person som jag själv, helt ohämmat, ogenerat och utan risk för att bli dömd eller skrattad åt, kan öppna upp mig för.
Utan att avslöja för mycket om filmens handling, leder Jin och Caseys relation till att den tidigare får en bättre förståelse för sina känslor mot sin pappa och att han får en högre grad av acceptans för dem. Den leder också till att Casey efter mycket om och men bestämmer sig för att flytta ifrån Columbus för att följa sina arkitektdrömmar. Det är ingen spikrak resa dit. Våra liv är sällan det. Men jag tror att Jin och Caseys resa inte varit möjlig om de inte funnit varandra av en slump och delat en cigarett utanför ett sjukhus i Columbus, Indiana.
Det är ett gripande och vackert slut på en film och en början på en typ av relation och gemenskap som jag tror att vi alla behöver – en gemenskap där vi kan öppna upp oss för en annan person och mötas av den förståelse och empati som jag tror att vi alla behöver för att hantera det mänskliga tumultet; de inneboende känslor, tankar och drifter som vi sällan väljer att avslöja för andra människor. Det är inte bara ett första steg mot en större självinsikt, utan förhoppningsvis också ett första steg mot en livslång och unik relation med en annan människa.
Columbus finns att streama på b.la. Amazon och iTunes.