FILM: Den allvarsamma leken
MEDVERKANDE: Sverrir Gudnason, Karin Franz Körlof m.fl.
REGI: Pernilla August
ORIGINALMANUS: Hjalmar Söderberg
FILMMANUS: Lone Scherfig
Jag gick och såg Den allvarsamma leken och försöker fortfarande förstå vad som hände sedan. När jag reste mig och gick från bion var det som att jag liksom hånskrattade tyst för mig själv. Jag vet inte åt vem. Jag kände mig upprymt passivt aggressiv. Berörd, men ändå tom. Som en person som glatt tuggar fradga. En som man inte alls vet var man har.
Om ni vill veta vad romanen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg handlar om kan ni läsa om det här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_allvarsamma_leken
Om ni vill veta vad essensen i den huvudsakliga konflikten är, kan ni få den illustrerad till exempel via ett inlägg på Chris Browns Instagram: https://www.instagram.com/p/BMFY6txFIkY/?taken-by=chrisbrownofficial&hl=en (fast lägg till ingredienserna klass + skuldkänslor gentemot sina föräldrar över hur man förvaltar det liv de gett en, för att göra Söderberg rättvisa). Det Chris Brown hävdar är upprörande och idiotiskt, men inte mer upprörande och idiotiskt än de tankar och känslor som existerar inom individer nu eller under en livstid. Som existerar i verkligheten och i konsten.
Som att åtrå inte kan väckas på två minuter och sedan idémässigt sitta som berget, utan att egentligen någonsin matchas av lyckade samtal eller någon form av positiv relation. Ändå bara finnas kvar och där som ett laddat någonting. Som ett trauma.
Berättelsen i Den allvarsamma leken är mycket realistisk. Den är bra.
Storyn i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken är lite annorlunda än ursprungsberättelsen och ungefär den här:
Arvid är kär i Lydia men förstör för sig själv och dem båda genom att agera utifrån något slags stolt strävan att handla moraliskt, hålla någon jävla kurs liksom. Av olika anledningar leder den där kursen Arvid föreställer sig att han håller, vid varje påbjudet tillfälle, bort från Lydia. Arvid vill vara bra, men det blir inte bra. Det blir riktigt dåligt alltihop för Arvid, och det är svårt att inte tycka att han är fånig.
Lydia är kär i Arvid, men finner sig gång på gång de facto bortvald. Lydias livsval pendlar mellan att finna sig i och försöka dra fördel av sina specifikt kvinnliga omständigheter, och att vägra att gå med på dem. Det senare får för henne personligen, fruktansvärda konsekvenser. Verkligheten (männen och samhället), ser till att straffa henne då hon inte beter sig som den kvinna hon är.
Är, tycker de.
Vad var det jag kände egentligen när jag gick hem den där kvällen? Jag tyckte verkligen om Augusts sparsmakade skildring av hur Arvid och Lydia blir kära i varandra. Läste i minst två recensioner en kritik av filmen, som gick ut på att en svaghet var att det inte kändes trovärdigt att de här två karaktärerna blir så kära i varandra, för att man knappt får lära känna dem. Näe, jag håller inte alls med. Som om det inte i jättemånga fall funkar så att man blir kär först och hittar på varför sedan. Som att åtrå inte kan väckas på två minuter och sedan idémässigt sitta som berget, utan att egentligen någonsin matchas av lyckade samtal eller någon form av positiv relation. Ändå bara finnas kvar och där som ett laddat någonting. Som ett trauma.
Jag ville skriva om att jag tyckte att filmen var bra. Kanske ungefär: Den allvarsamma leken – en underbar film om en kärlek som går åt helvete. Kändes vidrigt, uppfriskande och riktigt kul att se!
Varför kom inte den texten? Varför ville jag helst stoppa in ett svärord i varje mening? Varför kände jag mig bitter? Jag får väl skylla mig själv, som alla andra tjejer genom historien fått göra.