Dolda tillgångar (Hidden figures) går på bio. Verkar ju vara en bra film. Lite synd att titeln i sig är sexistisk på ett underfundigt sätt. Kul ändå tänker jag. Bra med representation. Och bra med kvinnor som får stor budget för att göra film ju.
Jag kollar på trailern. Kul att man gör överpedagogiska filmer om kvinnors kamp för att bli tagna på allvar 1960-something. Inte så kul att arbetslivet är cirka 0,1% bättre nu, 50 år senare. Vi som biopublik verkar förväntas förfasas över dessa tre kvinnors omöjliga kamp i en tid som inte är vår. Men det tvingar mig att på ett Carrie Bradshaw-mässigt sätt fråga mig: På vilket sätt är den tid som är nu vår? Jag googlar titeln och stannar till vid ett citat på sf.se. SF skriver: ”Trion krossade alla kön- och rasbarriärer och blev en inspirationskälla för kommande generationer att drömma stort.”
Jag blir nästan rörd av hur insiktfullt de valt att lägga fram det. Drömma stort. Fortsätt drömma, kvinnor. Fortsätt drömma, svarta kvinnor. Det är fortsatt det vi gör. Vi drömmer i styrelserummet, i vardagsrummet, i barnmorskans rum, i det offentliga rummet, i det inre rummet, i pojkrummet, i det ”kreativa rummet”, i tvättrummet, i mellanrummet, på icke-(ut)rummet, i sovrummet. Vi drömmer och vi hoppas och allt som oftast så protesterar vi eller så kallat kämpar vi eller försöker vi men mest av allt så drömmer vi.
Jag tror ibland att jag håller på att bli galen. Och jag vet allt som oftast att det är mina drömmar som gör mig galen. Jag blir tröstlös ledsen. Jag blir vansinnig. Jag blir obotligt rastlös. Jag är hon som cyklar på en skranglig cykel helt klädd i lila över Möllevångstorget och sjunger för mig själv med ansiktet vänt mot en obefintlig sol. Jag är hon som skäller på folk argt i Hötorgets tunnelbana. All denna vrede imploderar och blir till emotionell livmoderhalscancer som dunkar i takt med en än värre mensvärk, som klumpar sig i alla mina halsar.
Inga dörrar är öppna för oss. De står på glänt, hånfullt på glänt. Vi drömmer. På dagen och på natten så drömmer vi.
Vare sig vi räknar ut det som i slutändan får mannen att gå på månen eller räknar sekunderna det tar innan ytterligare en av oss blir en av de cirka 2 miljoner kvinnorna och flickorna som varje år utsätts för människohandel för sexuella ändamål. Varje år. Inte på månen, utan här. Idag. Det finns ingen korrekt statistik. För de räknas nästan inte. Vi räknas inte. Jag är hon som inte räknas.
Det kommer inget sumariskt och peppigt i den här texten som sedan förändrar livet för oss kvinnor. Det kommer inte i verkligheten heller. Det kommer inte ett Hans Rosling citat med kurvor som går uppåt. Kanske i filmen. Kanske borde jag gå och se den. Så att fler kvinnor får göra film med stor budget. Kanske ändrar det på något litet. Om någon berättar vår historia som är samma som vårt nu.
Regi: Theodore Melfi och Skriven av: Melfi och Allison Schroeder.
Filmen är baserad på boken Hidden Figures av Margot Lee Shetterly. Filmen handlar om kvinnliga afroamerikanska matematiker som arbetade på NASA under början av 1960-talet.
Dolda tillgångar hade biopremiär i Sverige den 24 februari 2017.
Till Oscarsgalan 2017 nominerades filmen till tre Oscars för Bästa film, Bästa kvinnliga biroll till Spencer, och Bästa manus efter förlaga. Vid Golden Globe-galan 2017 var filmen nominerad till två Golden Globes för Bästa kvinnliga biroll till Spencer, och Bästa filmmusik. Vid BAFTA-galan 2017 var filmen nominerad till en BAFTA Award för Bästa manus efter förlaga. Filmen belönades med Screen Actors Guild Award för bästa rollbesättning i en film.