Föreställning: Det säger mig ingenting, det så kallade därute (Es sagt mir nicht, das sogenannte drau?en) av Sibylle Berg. Gästspel av Maxim Gorki Theater under Bergmanfestivalen, den 4 september 2016.
Plats: Lilla scenen, Dramaten.
Regi: Sebastian Nübling
Koreografi: Tabea Martin
Scenografi: Magda Willi
Medverkande: Nora Abdel-Maksoud, Suna Gürler, Rahel Janowski och Cynthia Micas
Scenrummet är avskalat och lite lagom klaustrofobiskt. Aldrig riktigt obehagligt. Men instängt. En stor svart vägg utgör gränsen bakåt och det verkligt otäcka finns nog i det så kallade därute. Ljussättningen utgörs av ett sorts icke-ljus, ingen större skillnad görs mellan oss i salongen och skådespelarna på scenen. Skådespelarna är fyra unga kvinnor som ser nästan identiska ut. Långa stycken är de också som en och samma person, morfade till ett ”jag”. Svarta urtvättade tights, svarta dans-Reeboks; vadlånga, svarta, blommiga klänningar, täckta av bylsiga sweatshirts. Alla har glasögon som är fastspända runt huvudet med kraftig resår. Det är bra, för de ska dansa mycket.
Kvinnorna på scenen frågar: tänk om livet inte innehåller någonting mer. Det så kallade därute – tänk om allt bara är sjuk life style. Ironi och zumba. Vad gör jag då?
Jag sitter längst fram med nacken spänd. Måste låta blicken pendla mellan scenen och textmaskinen för att få tyskan simultantolkad till engelska. Känner mig osäker. Först osäker på ett kejsarens nya kläder-vis. Ängslig. Föreställningen har spelats i två och ett halvt år i Maxim Gorki Theater i Berlin så den måste ju bara vara fantastisk. Väl? Inledningsvis blockerar den mig, ängslan att inte förstå. Men när även det som gestaltas tycks handla om en tvärsäker osäkerhet blir mitt osäkra istället speglat. Osäkerhet och rädsla framstår som föreställningens kärna. Det som allting kretsar kring. Kvinnorna på scenen frågar: tänk om livet inte innehåller någonting mer. Det så kallade därute – tänk om allt bara är sjuk life style. Ironi och zumba. Vad gör jag då?
Länge känns det som att lösningen på alltings futtighet och fulhet är att inte förvänta sig någonting. Att inte bry sig. Att istället för att vara rädd eller ledsen vara smart och uttråkad. Kanske arg men aldrig rädd. De fyra personerna pratar med en röst för att sedan dela upp sig i flera. Det finns ett jag och en Gemma och en Minna. De verkar ha haft någon sorts slagsmålsklubb i början av sin vänskap. De dödade aldrig någon men de älskade att se män kissa på sig av skräck. Sen flyttade de ihop. Började med yoga och urban knitting. Simulerar psykiatriska diagnoser. Tillverkar viagra i sitt hemmalabb. De skulle kunna tillverka bomber också, men potenshöjande medel säljer bättre. Det finns en Paul på våningen under. Om han nu fortfarande lever. Ibland ringer mamma på den vanliga telefonen. Ibland sms:ar Lina, den stora ouppnåeliga kärleken. ”Mitt framtida ex”, säger en av dem med drömmande röst.
Egal. Likgiltig. Ingenting spelar någon roll. Föreställningen är som en skruvad mixtape på temat samtidens tomhet och vidrighet. Hårt koreograferat. Ibland improviserat. Hela tiden ironiskt, så att vi måste skratta åt det. Vi skrattar åt konsumtion, kroppshat, fitness och kvinnohat; kraven på ungdomlighet och perfektion. På livsglädje. Vi skrattar åt skiten.
De fyra sjunger monotont ”I aint happy/feeling glad/I got sunshine” (var det Gorillaz?!). Rapar Nicki Minajs del i Monster. Dansar en sorts krigsdans. Eller är det också zumba? Gemma älskar zumba. Men även hon måste ta koks för att uthärda ett pass. Som rekvisita har de med sig varsin en och en halv liters vattenflaska i skräpig plast. De häller i sig sprit. Kräks och slukar eld. Blir klibbiga av sperma.
Den tuffa positioneringen, det försvarsinställda, det brutala, får härja och breda ut sig. I över en timme loopas olika varianter på temat. Det är våldsamt, absurt och lite, lite tomt. Flera gånger hinner jag tänka. Är det här allt? Men just därför blir effekten så stor när det skapas en kontrast, en spricka i det sammanbitna. Jag märker inte att ljuset sakta sänkts, förrän det är mörkt i salongen och ljuset är koncentrerat på en liten plats längst fram på scenen. Där får ensamheten, sorgen och sårbarheten rum. Snabbt försvinner den platsen, allt det nyss erkända tas tillbaka. Men den korta stunden är allt.