Vi går Bakom Kulisserna med Erik Annerborn, kostymör hos Weld Company

Inlagt i Bakom kulisserna inom Scenen

Bakom Kulisserna med Erik Annerborn, kostymör hos Weld Company inför föreställningen Phoenix på Dansens Hus 28-29 april

Vi ses i hans lilla ateljé på Mariaberget i Stockholm, det är en källarlokal, det är kallt, vi dricker pulverkaffe bland plagg i produktion.

På väggarna sitter bilder av dansarna i den aktuella uppsättningen av det experimentella danskompaniet Weld Company, initierat av Anna Koch som driver dans-och konstplattformen Weld vilken firar 10-årsjubileum i år.

Planen är att jag ska testa det nya formatet “Bakom kulisserna”, ett format vi bestämt oss för att utveckla efter de fina samtal vi skapat med formatet “Under Ytan” – en skapande människa med en känsla. Bakom Kulisserna ska ta oss in i känslorna bakom ett verk genom en person som jobbar just bakom kulisserna. I det här fallet bakom kulisserna på Phoenix med koreografi av Rebecka Stillman. Det är också Stillman som valt ut Erik Annerborn som kostymör, för tredje året i rad.

Erik menar att han inte gör kläder för publiken eller koreografen, utan för dansarna. Det är dansarna som dansar för publiken.

”Den här kollektionen handlar om styrka, Phoenix handlar om att resa sig ur askan. Jag ville göra något som får dansarna att känna sig starka och vackra. Kläder som är fina, som gör att man känner sig mer som sig själv kan ge en otrolig styrka, som en rustning av eld.”

Jag ser scener ur Hunger Games framför mig, där stylistens ceremoniella tyngd är oumbärlig när föreställningen är på liv och död. Tänker på myten om den örnliknande fågeln i guld och rött som ur askan av det egna redet återuppstår i föryngrad gestalt. Stannar vid tanken på den arena som livet är och hur tacksam jag ofta är över guld, rustningar av eld, kläder som får mig att känna mig stark. Ibland så stark att jag dansar fram.

Erik förklarar en viktig likhet mellan dans och mode;

”Vi tittar på dans med den egna kroppen, vi sätter vår egen kropp i rörelserna, det gör vi även när vi tittar på mode: sätter vår egen kropp i kläderna. Det sker instinktivt.”

En skillnad vi diskuterar är kroppens roll som “bara bärare” i mode, och som aktivt subjekt i dans. I kollektionen för Weld har Erik dragit detta till sin spets. Bredvid bilderna på dansarna sitter bilder på specifika kroppsdelar, på arbetsbordet ligger tyger utspridda med mönster av just dansarnas egna kroppsdelar. Vi skojar om narcissismen i det hela men när jag ber Erik sammanfatta arbetet med kollektionen och uppsättningen i en känsla säger han;

“Överflöd. Det rinner över åt alla håll och kanter, en känsla av att fördämningarna brister, en förlösning. Vi frigör energi.”

Tygerna utstrålar energi. Jag kan inte se plaggens effekt i rörelse framför mig, utan ber Erik berätta vad han tror att jag kan få med mig känslomässigt från Dansens Hus.

”Weld company är så mycket sig själva när de dansar. Det är inga roller, att titta på dem är att lyssna på någon som har något väldigt viktigt att säga. Men deras kropp pratar med din kropp, det är lite som att bli smekt. Det är alla möjliga former av samvaro du får ta del av när du speglar dig själv i deras rörelser. Just att de inte är några andra möjliggör en känsla av en äkta kontakt.”

Jag tänker att det låter värt att testa. En chans till äkta kontakt erbjuds inte varje dag.

 

Weld Company, Phoenix, Dansens Hus 28-29 april

Koreografi Rebecka Stillman med Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin, Pavle Heidler, Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Josefine Larson Olin, Sandra Lolax, Robert Malmborg, Per Sacklén, Kajsa Sandström, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westberg.

På scen Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter,Marie Fahlin, Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Robert Malmborg, Sandra Lolax, Per Sacklén, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westberg.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar