Utställning: Yayoi Kusama, I Oändligheten på Moderna Museet
Pågår: 11 juni – 11 september 2016
Moderna Museet och ArkDes ute på Skeppsholmen öppnar på lördag, 11 juni, upp dörrarna för Yayoi Kusama, I oändligheten. Vi (Anna Barkne och Karolina Modig) har flanerat igenom utställningen och upplevt Yayoi Kusamas prickiga och genomtänka värld. Utställningen är ett retrospektiv av 87-åriga Kusamas konstnärskap, från början av 1950-talet fram till och med idag. Ett konstnärsskap under konstant rörelse. Kusama hanterar både skulptur och måleri utan att sätta upp specifika gränser för vad som är vad, samtidigt som hon obehindrat rör sig mellan konsten och designens värld. Hon menar att gränserna inte är det viktiga, vilket även syns i hennes obehindrade rörelse mellan öst och väst. I hemlandet Japan är hon, förutom för sitt konstnärskap, känd även som författare.
K: Ok, vi har just sett Yayoi Kusama på Moderna Museet/ArkDes. Jag var ganska övertaggad från början och försöker fortfarande smälta alla intryck till något slags förmedlingsbar sammanfattning. Bra om du börjar tror jag. Vad känner du?
A: Inspiration är nog den genuina känslan i kroppen, jag vill bara gå hem och göra egna saker. Ett gott tecken, överlag känns det som om vi har besökt Yayoi Kusamas egen värld den senaste timmen och det känns härligt.
Kan du inte försöka sammanfatta någon känsla i all din extas?
K: Jag nämnde under tiden vi gick igenom utställningen att jag fick ett förälskelsug i magen för varje nytt rum jag gick in i. För mig är det en – som du också skriver – inspirerande lekfullhet som blandas med intensiva rädslor, reflektion och omvärldsbetraktelser, paketerat i färgkaskader och barbapappaformationer. Hade jag inte vetat att hon själv brottas med svåra psykiska problem hade jag sagt att jag skulle vilja flytta in i Kusama-värld ett tag, men det är nog illusionen av hennes värld jag vill ha mer av, ta med mig ut i verkliga livet.
Någon gång trodde jag att jag var tillbaka i Olafur Eliassons utställning från i höstas, vet inte om det var verken i sig eller utställningens utformning som i stunder var väldigt lik.
A: Jag förstår vad du menar, men jag tycker inte alls att Kusamas värld och Eliassons utställning är lika varandra. Rummen är uppbyggda på helt olika sätt och förmedlar helt olika saker. Det känns som att Kusama brottas med det mänskliga, rädslorna och kulturkrockarna som hon stött på genom livet. Det är ju en retrospektiv utställning och det tycker jag är fint, vi får följa med Kusama genom livet och möta mänskliga situationer, både glada, ledsna, lätta och svåra. Och också möta hennes psykiska sjukdom, precis som du var inne på. På något sätt kändes det som om jag hoppade in i hennes värld i Mirror Room (1991), där såg mig själv i oändlighet.
K: Ja, både där och i en av videofilmerna som visades på ArkDes. Hon satt vid ett bord i ett rum fläckat med prickar, pratade med oss tittare och började efter en stund fästa prickar på kameralinsen. Hon har lidit av kraftiga hallucinationer hela livet och arbetar sig ur sin sjukdom med hjälp av konsten. Genom den korta filmsnutten fick vi komma in i hennes huvud och se världen från hennes perspektiv, som kändes allt annat än glättigt och poppigt prickigt, utan mer mardrömsnära.
Olafur-kopplingen jag kände var rent estetisk i framförallt rummet med de lysande ”fotbollarna”: Infinity mirror room – hymn of life (2015), med de starka färgerna som ändrade nyans.
Sammanfattningsvis då – vi tar med oss inspiration, förälskelse, reflektion över livet, mående, världen… Vad mer?
A: Det politiska tror jag ändå, jag fastnade för hennes kollage, många gjorda under 60- och 70 – talet, där hon pratar om utplåning (obliteration) av jaget. Hon går in i en era av rätt aktivistiskt, politiskt och tydligt ställningstagande, med hjälp av bild. Ett kollage jag fastnade för var Accumulation of letters (1961). Egentligen tekniskt rätt enkelt i relation till allt annat, men det berörde mig. Kollaget består av Yayois namn stämplade över hela bilden i hyfsat symmetriska rader. För mig blir det en koppling till jaget och funderingar kring det. Så enkelt, men också skört och kraftfullt.
Känner du att vi missat några av alla upplevelser och känslor? Det är så mycket att smälta att det är lite svårt att formulera vad som egentligen pågår i känslovärlden.
K: Exakt, känslospektrat som drar igång efter den här utställningen är brett.
Det finns ett citat från en intervju med Kusama som skulle kunna vara cheesy men som del av Kusamas värld mest blir himla vackert.
Från yttre rymden är alla människor, stjärnor, jorden och solen bara prickar. En prick är aldrig ensam utan existerar i ansamlingar. Jag vill att vi alla blir prickar, som står upp och sjunger högt om kärlek, fred och till mänsklighetens ära.
Kanske ska avsluta med det?
A: Jag måste bara lägga till att jag upplevde Narcissus Garden-verket som hon presenterade på Venedigbiennalen 1966, som rolig. En installation bestående av blanka bollar som hon själv stod och sålde av för 2 dollar styck på den konservativa biennalen. Hon blev såklart utslängd och jag log inombords när jag hörde den historien.
K: Ja, så briljant. Och INSPIRERANDE.
Nu kör vi.
