Utställning: Permanenta utställningen på Musée de Cluny/Musée National du Moyen Age i Paris.
Musée Cluny, eller som det ibland kallas: Musée National du Mogen Age, är Frankrikes nationalmuseum för medeltidskonst. Museet ligger på 6 Place Paul-Painlevé i centrala Paris och rymmer många viktiga medeltida artefakter. Mest känt är museet för sina sex väggbonader från 1500-talet, Damen med enhörningen, som anses vara den europeiska medeltidens främsta konstverk.
Det räcker med att jag kliver in på museet för att jag ska inse hur totalt ointresserad jag är av gammal kristen konst – ikoner, målade mosaikfönster och Jesus på korset. Jag studerar det jag ser ur olika vinklar, både med hjärnan och med magen, men känner liksom ingenting. Nada, rien.
”Men du, när läste du Bibeln senast?” frågar Jasmine (min flickvän) när jag beklagar mig över konsten.
”Jag har faktiskt aldrig läst Bibeln”, medger jag. ”Men på sistone har jag ändå tänkt att jag ska göra det flera gånger, det har bara inte blivit av. Den är så tjock och sidorna så tunna.”
Nåväl, vi traskar vidare och jag glor misstänksamt på de skruttiga artefakterna, när vi gått runt en kvart börjar jag bli matt av alla kors och reliker. Alltså, var är egentligen Damen med enhörningen? Det var ju för att se henne vi kommit dit, men det är som att de gömt henne längst in för att tvinga besökarna att kolla in alla andra prylar först. Som matbutikerna gör med mjölken.
Till slut kommer vi fram till ett mörkt rum med Damen med enhörningen. Hon består av sex oerhört vackra vävda tapeter från slutet av 1400-talet, alltså i skarven mellan medeltid och renässans.
Från det att väggbonaderna återfanns på ett slott på 1800-talet har forskare, konstkritiker och andra förståsigpåare försökt tyda tygstyckena: vad betyder de egentligen? Alla har samma huvudmotiv: i en grönskande trädgård fylld av djur och natur står en förmögen ung adelsdam tillsammans med ett lejon och en enhörning. Men detaljerna skiljer sig. De fem första bonaderna brukar tolkas likadant, som symboler för människans fem sinnen – känsel, lukt, hörsel, smak och syn. Men om den sjätte och sista väggbonaden tvistar ännu de lärde. Därför känner jag mig som Robert Langdon, hjälten i Dan Browns Da Vinci-koden, när jag går runt och inspekterar väggarna. Tänker att jag med mina sköra känselspröt ska snappa upp en detalj som passerat över huvudena på forskareliten.
Att de första fem symboliserar människans sinnen är tydligt. De visar hur damen erbjuds stimulans för ett sinne i taget; druvor för smaken, musik för hörseln, blommor för lukten och så vidare. På den sjätte bilden håller uppasserskan fram en kista med gnistrande guld, och damen håller i ett juvelhalsband som hon antingen just har tagit ur eller ska lämna i kistan. Bakom kvinnan står ett blått tält med följande guldbrodyr: A mon seul desir, franska för Till min enda önskan. Tältet tycks också vara täckt av guldspermier, varför jag och Jasmine spekulerar i att hon kanske struntar i guldkistan och bara längtar efter att finna kärleken och få barn.
Snart överger vi den tolkningen för en annan. Tänk om sista väggbonaden är kritik mot medeltidsmänniskan? Hon har alla möjligheter att med sina fem sinnen uppleva och njuta av sin tillvaro här på jorden, men ändå bryr hon sig bara om en sak. Pengar.
En sådan tolkning skulle göra den 500 år gamla Damen med enhörningen mer aktuell än någonsin. Även jag och Jasmine kände oss träffade av väggbonadernas kritik. Just nu måste vi nämligen vrida några varv extra på slantarna för att få karusellen att snurra. Ändå har ju vi, precis som adelsdamen, vår hälsa i behåll och alla möjligheter i världen att njuta av vår tillvaro i stället för att oroa oss över att bankbalansen börjar blinka blodrött.
