Fyra noveller om flykt

Jag har läst fyra noveller om flykt. Vilket innebär fyra noveller om uppbrott. Vilket innebär fyra noveller om saknad; fyra noveller om sorg. Jag har läst fyra noveller om rädsla. Om att inte veta vart man är på väg, om att inte veta hur man ska komma dit, vilka som finns kvar då, vilka som väntar där, om man alls kommer att komma fram.

Läste ni för några veckor sedan om föräldrarna i grekiska staden Profitis, som bildade en häcklande, skrikande mobb och försökte hindra några flyktingbarn att gå i skolan? När jag läste det kunde jag reagera på två sätt. Jag kunde drabbas av en typ av panikångest, relatera allt för starkt till mitt eget barn, börja gråta och tvingas ringa någon nära för att lugna min i mångas ögon vanvettiga (jag förstår ju det) reaktion. Eller så kunde jag bygga en liten mur, ett skal runt känslokärnan, den som leder till de vanvettiga reaktionerna. Det byggdes ingen mur i det här fallet, men det gör det ganska många gånger per dag. För mina flöden matar mig med så mycket som är omöjligt o m ö j l i g t att ta in. Jag kan inte se en bild/ett filmklipp på en chockad blodig ensam pojke på fem år i en ambulans utan att gå sönder. Egentligen. Så jag bygger små murar, formar tunna skal, för att fungera som icke-vanvettig människa.

Föräldrarna i Profitis har Berlinmurar före 1989 och skal tjockare än apelsinernas i mars.

Tillbaka: jag läser fyra noveller om flykt. Fyra röster från fyra generationer som berättar om uppbrottet och resan någon annanstans. Den första jag läser är skriven av nu artonåriga David Mohseni. Jag anstränger mig för att hålla murarna borta (jag anstränger mig inte alls, det är tvärtom som är det svåra). Mohseni skriver rakt upp och ner om vad som hände när han var tretton år och flydde från Afghanistan till Sverige. Han skriver om tre år ensam i en källare. Om att gå över ett snötäckt berg i tunn jacka, om att försöka ta av sig sina skor men det går inte för skorna har fryst fast i strumporna och strumporna har fryst fast i fötterna. Om att inte kunna paddla men att göra det med händerna tills de förfrusit. Om lyckan att komma fram till Grekland och förvåningen över mannen som springer emot honom med ett baseballträ.

Han skriver om tre år ensam i en källare. Om att gå över ett snötäckt berg i tunn jacka, om att försöka ta av sig sina skor men det går inte för skorna har fryst fast i strumporna och strumporna har fryst fast i fötterna.

Jag läser Marjaneh Bakhtiari och en flykt från Teheran. Om mamman i en blodhög på torget och pappan som gör skumma affärer för att kunna fly i ytterligare en för liten båt över havet.

Zulmir Becevic’, om en pojke i trygghet och kampen han för mot sorgen efter pappan som aldrig kom iväg från kriget.

Jag läser om Ania Monahof som 1945 flydde från Leningrad till Finland och vidare till Sverige. ”Vatten sköljer över våra ryggar; vi är fastfrusna vid relingen och kan inte röra lemmarna. Våra kläder är en isskorpa och håret hänger i istappar.”

Jag har hört det berättas förut: flykten från Ryssland, från Finland, till Sverige. Monahof slutar sin berättelse med att berätta om förkrigskaramellerna i påsar som delades ut av svenskarna som mötte dem. Jag känner mig trött. Jag vet att jag drar för generella växlar när jag jämför mottagandet nu med då. Jämför karameller och baseballträn. Men jag känner mig oavsett vetskapen om min generalisering trött, för att vi inte lär, för att det inte blir bättre. Det är ingen ny känsla, men den bekräftas.

För  världen ska tilläggas att tröttheten inte är apatisk, den är inte handlingsförlamad eller ens sövande. Den är ledsen, men den kan omvandlas till handlingskraft. Den är i rörelse, det är en trötthet på väg att bryta sig ur sig själv.

För drygt ett år sedan skrev jag en text om förra årets vinnare av Nobelpriset i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, och hennes bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag skrev att ”Det är det här vi måste läsa för att det ska finnas någon relevans i våra diskussioner och någon grund i våra beslut.” Aleksijevitj skrev själv i sin bok: ”Jag tycker synd om de som kommer att läsa den här boken, och om de som inte kommer att läsa den.”

Jag tycker inte synd om de som kommer att läsa de här fyra novellerna eller de som inte kommer att läsa dem. Däremot är det synd om novellerna inte läses. Den sorgsna tröttheten som kan bli resultatet av läsningen kan bli en trötthet i omvandling till handlingskraft. Eller ilska. Eller något annat vanvettigt vettigt.

Novellerna om fyra generationer av flykt ges ut av Novellix i samarbete med Hallpressen.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar