1. Om vad i mitt liv ljuger jag för mig själv? Vad kommer jag efteråt se som jag nu är blind för?
2. I ett sommarhus ligger en trave gamla nittiotalsnummer av magasinet Månadsjournalen. Varje juli sitter jag där och bläddrar i dem. Vackra människor på omslagen, nu gamla eller döda, många glömda – tidningar fyllda av vålnader. Ibland ett namn som klingar bekant men som jag inte kan placera. Bland texterna finns en artikel med en känsla av att livet är stort, öppet, möjligt. Artikeln är ett slags hemma-hos på en ö i en sjö i urskogen ungefär där Värmland och Dalarna möter den norska gränsen. Här på ön bor Åsa Moberg.
Åsa Moberg – ett av de där namnen. Jag har hört det, det skimrar, men jag kan inte placera det.
3. Men så i en väns bokhylla ser jag plötsligt hennes namn. Boken hon skrivit har titeln Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir. Jag är lite krasslig och lägger mig på en säng och börjar läsa. Ett dygn senare har jag läst klart och går sedan runt i dagar med boken i huvudet, med Åsa i huvudet, Åsa och hennes Simone.
4. När Åsa Moberg skrev Simone och jag, det här var på mitten av nittiotalet, hade det gått några år sedan hon förlorade sin livskamrat, fotografen Tor-Ivan Odulf. De träffades när hon var sjutton år, han trettiofyra. I tjugofyra år levde de ihop, fram till hans död. I boken speglar hon deras samliv i de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres, det liv som för Moberg länge framstod som ett ideal: en fullkomligt jämställd relation mellan man och kvinna. Ett bevis på att den stora fria kärleken var möjlig. På många sätt var deras relation, som den verkade vara, en motsats till den ömma men kvävande relation som hon själv levde i. Moberg skriver om Tor-Ivan: ”Det bästa han visste var att vara hemma på tumanhand med mig. Jag lärde mig snabbt att låtsas att även jag tyckte det var det bästa fanns.”
5. de Beauvoir hävdade livet ut att relationen till Sartre varit just den där stora fria kärleken. I intervjuer och memoarer höll hon fast vid att de intellektuellt hade varit varandra trogna: inga lögner. Men efter hennes död publicerades brev och dagböcker och nya biografier med en helt annan bild av deras relation – och det är här som Åsa Moberg får upp ögonen för den splittrade de Beauvoir. Moberg inser, liksom plötsligt, att ”friheten” upprätthölls nästan bara på de Beauvoirs initiativ. Idealet var bara ett sken.
6. Kontraktet mellan de Beauvoir och Sartre – Moberg citerar de Beauvoir: ”Vi skulle leva åtskilda två eller tre år och sedan träffas någonstans i världen, i Aten till exempel, för att därpå, för kortare eller längre tid, mer eller mindre fullständigt återuppta samlivet. Vi skulle aldrig bli främlingar för varandra, aldrig skulle den ena av oss behöva vädja förgäves till den andra; ingenting skulle vara viktigare än detta förbund men det fick heller aldrig urarta till tvång eller vana: till varje pris måste vi skydda det mot en sådan förnedring. Jag gick med på överenskommelsen. (…) Vi slöt ännu en pakt: inte nog med att ingen skulle ljuga för den andra, vi skulle inte heller dölja något för varandra… vi kom överens om att säga allt till varandra.” Det var bara det att de båda ljög för varandra. Sartre låtsades spela efter paktens regler och överlevde genom att ljuga för alla, vid behov även för sin älskade Castor (Simones smeknamn).
7. de Beauvoirs syster Hélène berättar att det fanns fina dockor i hemmet när de var små, dockor som de sällan fick leka med eftersom de var inlåsta i ett skåp. Simone älskade att leka med dockorna men när de var inlåsta förnekade hon att hon tyckte om dem. Åsa Moberg identifierar sig med det. Hon kallar det för Marsipansyndromet efter ett eget barndomsminne: ”Min mamma ville inte att barnen skulle äta sötsaker. Det var omöjligt att säga till kamraterna att jag inte fick äta godis för mamma, alltså hittade jag på att jag inte tyckte om godis. På ett barnkalas påpekade någon att tårtans marsipan också var godis. Visst, jag avskyr marsipan, sa jag och rullade av det läckra gröna täcket från prinsesstårtan inför de andras häpna blickar. Sen den dagen var jag tvungen att fortsätta avsky marsipan och gjorde det konsekvent…”
8. Moberg frågar sig: vad är sorgligast – att hävda ärligheten till hela världen medveten om att det bara är kosmetika, eller göra det och faktiskt tro det man säger när det i själva verket är lögn? Hon skriver: ”Själv kan jag inte sluta undra: kan en så klarsynt människa ha varit omedveten om sina mörka sidor eller valde hon av praktiska skäl att förneka dem offentligt? Skulle det ha gjort ont att erkänna dem? Att vara svartsjuk är en sak, att erkänna innebär en större smärta. Då måste man medge inför andra att man lider.” Här blir Moberg ett slags ställföreträdande bekännare. Hon ångrar ingenting, inte egentligen – men hon erkänner en stor brist hon levt med, ett slags livslögn, och det gör ont att läsa.
9. Fullkomlig uppriktighet, nånting som de Beauvoir och Sartre eftersträvade och offentligt menade att de kunde leva i. En liksom hänsynsfull hänsynslös uppriktighet. Och så efter deras död visar det sig att de ljugit som barn ljuger. Simone och jag handlar om självförnekelse. Hur omöjlig det är bli fri och hur sorgligt det är – men kanske oundvikligt. Upptäckten av det, av självförnekelsens oundviklighet, gör Moberg upprymd. Insikten att Simones ”frihet” på många sätt var falsk gör henne glad. Hon skriver: ”Plötsligt tyckte jag mig förstå något av jämställdhetens villkor. Den är en dröm. Eftersom den inte finns måste den uppfinnas.”
10. Moberg om sitt liv med Tor-Ivan: ”Första gången vi la oss nakna i sängen i det mikroskopiska sovrummet i den röda stugan fick jag en överväldigande upplevelse av utebliven erotisk spänning. Fram till det ögonblicket när vi låg nakna i sängen hade själva luften varit elektrifierad, men då upplöstes den intensiva åtrån i intet.” Vidare: ”Den sexuella relationen fungerade dåligt, men sex som inte fungerar kan förändras. Det ger ändå närhet. Om det vet jag en del. Jag levde tjugofyra år i ett förhållande där sex egentligen aldrig fungerade. Jag misstänker att Tor-Ivan var lika missnöjd som jag, även om han överlät rollen som den klagande på mig.” På en annan plats i boken skriver Moberg, ungefär: Mitt beroende av honom var psykiskt, inte erotiskt. Och att det faktiskt kan vara nog.
11. Efter att ha läst boken försöker jag identifiera egna livslögner, och tycker mig plötsligt se hur jag har lurat mig själv vad gäller ett par saker. Jag berättar om det i ett mail till Åsa Moberg och hon skickar ett fint svar tillbaka. Nästa dag kommer ytterligare ett mail, ett PS: ”strax efter fyra i morse vaknade jag och satte på P1 och fick då höra en repris av Kristina Sandbergs Sommar från 2015. Hon citerade en psykolog (som hon sa namnet på, men det fastnade tyvärr inte i halvsömnen): ’Vi lär oss vilja det vi måste.’ Som förklaring till Majs liv. Väldigt fint, Marsipansyndromet sammanfattat, tyckte jag.”
I augusti kommer Åsa Mobergs bok Livet, en självbiografisk text om kärlek, politik och ett långt liv i starkt rampljus. På nittiotalet var Moberg med och översatte Simone de Beauvoirs klassiker Det andra könet.
