I ett strikt system har alla en given plats, om då en inte längre vill veta sin plats rubbas hela systemet. Vegetarianens hjältinna vet sin plats tills hon inte längre vet sin plats. Hon är dock inte charmigt quirky, inte heller bedövande vacker i sin revolt. Hennes revolt är inte ens storslagen i sin ambition att gå i bräschen för NÅGOT. Hennes protest mot Den Givna Platsen, som den skrivs fram av Han Kang, utan att alls behaga eller anse sig betydelsefull, berör mig i sin bedrägliga vardaglighet.
Steget utanför kan verka obetydligt först, som i fallet med Yeong-Hye som bestämmer sig för att bli vegetarian. Men det lilla steget får hela ordningen att rämna långsamt och sedan fort.
Om boken Vegetarianen istället var en människa skulle jag rygga tillbaka och ta ett steg fram samtidigt för att i ett och samma dubbelsteg snart stå på samma ställe. Skyggt nära. Jag skulle inte tycka om henne instinktivt, utan rygga i oreflekterat obehag. Steget framåt skulle vara, inte en önskan om närhet, utan trängande nyfikenhet på ett skimrande mörker som utan att alls vara oemotståndligt ändå drar mig inåt närmare. Utan att språket uppenbart bedövar oviljan är det istället som om magin är svart mellan raderna och håller mig alert. Att läsa Vegetarianen gjordes därför med en vag känsla av ofrivillighet, ofrivillig fascination för det nakna och för den råa styrkan som bara finns hos de som gett upp på givna premisser. De som ställer sig utanför.
Steget utanför kan verka obetydligt först, som i fallet med Yeong-Hye som bestämmer sig för att bli vegetarian. Men det lilla steget får hela ordningen att rämna långsamt och sedan fort. I ett strikt system har alla en given plats och om en inte vet sin plats rubbas hela systemet och alla blir galna, några i sina försök att upprätthålla ordning, några i sina försök att rubba den. I boken delas familjen runt Yeong-Hye upp i dessa två läger av galenskap. Bara en står osäkert ostadigt mittemellan, Yeong-Hyes syster som inte kan sluta vara god mot sin galna syster. Vi får följa hennes flackande blick mellan de som straffar och de som äger sin galenskap, väljer den framför förgörande medgörlighet. Kvalet bryter henne itu och jag som läsare läser in att valet, det är nödvändigt.
Men det är inte historien om familjens sönderfall eller den sydkoreanska blicken på strukturerna som biter sig fast likt en sommarfästing. För mig som läsare – är det VERKET i verket, videoverket som jag personligen upplever att Vegetarianen kretsar kring. Det som Yeong-Hyes systers man, konstnären, gör. Det visuella verket planeras, arrangeras, ageras, filmas, redigeras med ord, endast med små enkla ord av författaren. Svarta bokstäver på vita sidor men det är bland de starkaste mest färgrika detaljerat tydliga bilder som målats i min hjärna. Jag kommer aldrig att glömma videoverket ”Mongolmärke I – nattens blommor och dagens blommor”.
“Så snart han var klar slog han händerna för ögonen, uppfylld av tanken på den vision han visste att han aldrig borde försöka fånga på film, men som han, om något sådant vore möjligt skulle ge titeln Mongolmärke 2. Visionen av en man och en kvinna vars kroppar lyste av målade blommor, som hade sex med varandra mot en outsäglig tystnad. Deras rörelser tysta och självklara i detta vakuum. En följd av scener som växlade mellan våld och ömhet och där ingen ytterlighet lämnades outforskad. Ett avskalat utdraget ögonblick av stilla rening, det extrema förädlat till en sorts frid.”
Jag kommer aldrig att glömma videoverket ”Mongolmärke I – nattens blommor och dagens blommor” för att det påminner mig om styrkan i ord, den här gången Han Kangs ord, ruset i insikten om att ord kan vara alla sorters magi blir aldrig gammal, utan föds om och om igen, den här gången som målarpenslar på kroppar som blir blommor. Och även om kropparna tillhör människor som kliver av samhället, säger upp förnuftet, strejkar mot köttnormen, så är bilden deras kroppsblommor skapar berättigad i kraften av inget mer än att den finns och därför måste få finnas.