Till Bodil från Linda

Hjärtat är alltid obevakat

Mitt hjärta
Hjärtat mitt

Min nära vän Emmas nära vän Sandras pappa dog en dag, han bara dog, utan att förvarna, utan att säga hejdå. Det var alldeles nyligen. Jag ville mota empatin i grind, inte lyssna ens, men det gick ju inte såklart. Man är inte mer än människa. Min nära vän berättade för mig att hennes nära vän var lika nära sin pappa som jag var min, som också är död.

Det är inte det avlidna
som lider
Det är de kvarblivna

Min vän frågade mig vad bra tröst är. Tröst, å trösten, den svåraste av läkekonsterna, är det inte?

Gå nu till syster och
be om en ny tid
Tiden innan
du blev död?

Mina ögon flög upp längs väggarna mot bokhyllorna, där jag har min tröst nära, tryggt förvarade, tätt ihop, nära, ända upp i taket, står de, tröstarna som inte sviker.

Vi kan inte skiljas
Vi är ju vi
Jag är ditt du
som du är mitt
Jag behöver att du finns

Jag visste var skatten fanns, den lilla tunna bladfärgade trösteskatten, den hade ett eget hyllplan i en hylla skyddad av glas, bara ett foto på min (döda) pappa står på samma hyllplan. Måste han vara död hela tiden?

Det är det som är döden
Det att du aldrig svarar igen

Jag gick förbi den, skatten (Trösten), till en annan bok som jag gav till min vän att ge till sin vän. Ursäktade mig samtidigt att jag inte kunde ge bort Trösten, jag förklarade att den var signerad. Att hon var viktig Bodil, för mig. Det var sant på sitt egna vis, men det var inte hela sanningen, för bland Tröstens blad hade jag lagt mitt hjärta och det kunde jag ju inte gärna ge bort. Ett hjärta som stannat har ingen tid. Jag tittar på den nu och tänker det där är hjärtat. Mitt hjärta. Hjärtat mitt. En tröstens gudinna är vad hon är, Bodil. Alltid kommer att vara. Det här är hjärtat gåvan bara hon kunde ge. Ger.

Och så dagar senare, bara dagar efter att jag behållit Trösten för mig själv, dog hon också. Gudinnan av tröst. Hejdå.

Min människa är död
Gud ljög

Jag ville gråta då, trots att jag har Trösten kvar på sin hylla här nära mig, trots att jag vet vilket helvete cancer är. Att döden kan vara just en tröst för den som är där, där hon var tvungen att vara ett tag.

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

För första gången tänkte jag tanken på en dotter, jag tänkte, jag hoppas jag får en dotter jag kan kalla Bodil. Så stor är tröst. (Jag vill vråla tack. Vrålar. Hör ni?)

Bara du kan se mig
som jag är

Jag sa till Emma, köp mat, att laga mat i sorg känns (ÄR) omöjligt. Jag sa, säg inte; ”säg till om det finns något jag kan göra”, att komma på vad tröst är för den som behöver den är det svåraste som finns (OMÖJLIGT). Jag sa, åk dit, var där, bara var där.

Jag är sorg

Jag sa, köp Det här är hjärtat.

Cirkulerar kring centrum
där smärtan är

Jag öppnar Trösten försiktigt igen. Där över det bläckade Bodil Malmsten 2015 står det tryckta: Den här är till dig

Visste ju redan men gråter som om det vore helt nytt, för jag har inte sett det förut. Inte på riktigt sett det förut.

Tårar är bara vätskeförlust

Tänker att det är det som är tröstens läkande magi, ögonblicken då någon tittar på en och säger utan ord; den här är till dig, någon håller sin hand på ditt hår och beröringen betyder; den här ÄR till DIG. Någon klipper ditt gräs, fyller din kyl, packar dina flyttkartonger; den här är till dig.

Finns
skriker jag
Finns igen

Sorgen är obegriplig som döden är, förstår du detta kan du trösta. Kanske. Försök. (Försök alltid.)

Låt mig bli din människa igen
Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Sorg är att bli någon du inte varit än.

Hej det är jag
Det var jag

Sandra, den här är till dig

/ <3 /

Linda, 2016

Inlagt februari 10, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar