När Patti Smiths M Train blev min lovade jag boken att behandla den väl. Smiths tidigare Just Kids drömde nog om en annan ägare än jag; mina händer omformade den plågsamt till något som när blicken vandrat till sista kapitlet inte kunde betraktas som bok. De vikta kanterna, skildringarna av livet på Chelsea Hotel understrukna med bläck som aldrig torkade, kaffespill över Smiths saknad av själsfränden och älskaren Mapplethorpe och de spretiga anteckningarna mellan ”I don’t think”, he insisted. ”I feel.” och I understood that in this small space of time we had mutually surrendered our loneliness and replaced it with trust.
En frustration över att Smiths kraftfulla porträtt av kärlek skulle försvinna om de förblev orörda resulterade i utrivna sidor, plockade ur boken som blommor ur jorden. De dekorerade ett hem, som blommor gör, påminde om att allt kommer till ett slut, som blommor gör. Lika vanskött som älskad, skriven av en kvinna vars verk jag inte kan sluta hylla, vare sig de kommer från låtskrivaren, poeten eller rockikonen.
Enligt bokens baksidestext utspelar sig Pattis M Train till stor del på caféer, en miljö som Patti och jag tycks dela en stark förkärlek till. Som en eloge till denna delade kärlek promenerade jag, efter att ha införskaffat boken, till en kaffebar jag håller kär. Slog mig ner och började läsa med ambitionen att skriva något om boken sen, i sin helhet, en sammanhängande reaktion om känslorna den framkallat. Troligen skulle det bli ett nödvändigt ont att beskriva hur jag lyckats hålla boken hel och att doften av papper inte besegrats. För omöjligt kunde där finnas lika många blomblad att riva ut som i Just Kids? Jag kom bara till sidan fjorton.
Jag packade det värdefullaste jag ägde och lämnade kvar allt annat, och i samband med det gick jag miste om min insats och mitt café. Fast det brydde jag mig inte om. De ensamma timmar jag hade tillbringat med att dricka kaffe vid spelbordet, uppfylld av drömmen om ett eget café, räckte för mig.
Drömmen om ett eget café räckte för mig, jag läste stycket igen och igen, en påtår, igen, drömmar… Låt oss stanna upp ett ögonblick, låt oss förlora oss i drömmar. Röster från barndomen, föräldrarnas fullkomliga övertygelse om att deras dotter kan göra precis vad hon vill – nå drömmarna – odlade en självkänsla inom henne, en som viskade dröm stort, du vågar våga! En självkänsla som utan tvivel räddat henne vid otaliga tillfällen i livet då människor, normer och än fler människor försökt hävda motsatsen.
Streta inte emot, du är för ung, du kan inte bete dig hur som helst, du är tjej, dra dig tillbaka, du kommer inte nå dit du vill, sänk rösten, håll in magen, nyktra till, tjäna mindre, sluta dröm, kom tillbaka till verkligheten trots att du inte duger här.
Världen utanför barndomshemmet har kämpat hårt för att överrösta de göteborgska betoningarna på ord som fyllde flickkroppen till bredden med självkänslan som frambringade mod att uppfylla drömmarna, likväl som den vred sig av olust när världen ville få henne att sluta drömma stort. Men att leva efter devisen att ens drömmar kan uppnås får påföljder, i perspektiv ett obefintligt lyxproblem men i stunden en molande ångest. Drömmar som eskapism må vara ett mänskligt grundbehov, tron på att drömmarna man drömmer kan bli sanna gör det svårare att omfamna att dess enda syfte är verklighetsflykt. Varför inte omvandla till verklighet istället, är en dröm ens en äkta dröm om det knappt känns värt att resa sig upp sig för att nå den? Jag har råd att falla och borde därför våga, sikta högt, kavla upp ärmarna och börja slåss mot de hinder som står i vägen för att drömmen ska bli sann. Ett liv där vänner och bekanta till synes lyckas uppfylla drömmar på rullande band spär på, viljestarka och drivna, drabbas som alla av tidens hastighet. Hur ska mina drömmar hinna uppfyllas?
Medveten om att jag inte kan uttrycka mig om M Train som helhet eftersom jag bara har läst till sidan fjorton, vill jag stanna ändå där ett tag. Fortsättning följer, eventuellt, men inte nu. Jag vill istället njuta av tanken på att vissa drömmars slutdestination inte är verkligheten, vissa drömmar vill bara vara drömmar, en stund till. Trots orden som fyllde flickkroppen med trygghet och mod att våga drömma och trots inspiration från vännernas kämpaglöd och segertåg, skänkte stycket på sidan fjorton ett annat slags oväntat lugn. Att våga uppfylla drömmar är vackert, till och med nödvändigt ibland. Men det behövs inget sparkonto för att drömmen om ett café ska vara värdefull, ingen segelbåt för världsomseglingar, ingen röst för att sjunga som Lisa, drömmen om en tidsmaskin för att få säga jag älskar dig, en gång till, är omöjlig men än mer förtrollande. Det räcker att somna, nära och tätt intill. Drömmarna under täcket om kvällen. Att vara uppfylld av drömmar är lika vackert som drömmar som uppfylls. Kanske är ändå drömmarna som bara kramas, som aldrig utsätts för verkligheten, de som gör oss allra lyckligast.
