Jag har ett behov av stillhet, ändå springer jag. Fysisk rörelse framåt, psykisk konstant virvelvind. Fort fort. När jag häller vatten på tebladen försöker jag med all vilja jag har, få vattnet att rinna snabbare. Liksom skakar ut det.
Allt och alla runtomkring springer mot något. Något som jag har glömt bort vad det var, eller om jag aldrig visste. Ändå springer jag på samma sätt. Mot det där något. För det ska ju vara bra. Kanske.
Men alla dessa intryck och känslor som konstant slungas mot mig, dem vet jag inte var jag ska göra av. När sorterar jag upp dem och placerar dem någonstans för framtiden, eller gör mig av med dem helt och hållet? Det här loppet jag rusat fram i, tar jag med mig något från det eller räknas det bara att komma fram snabbast? Det känns som en dålig deal.
Tillbaka till stillheten som jag längtar och suktar efter. Den är inget som ramlar ner i knät på en. Det kanske är det hårdaste arbetet av alla. Svårare än varenda rush. Att varje dag kämpa för att fånga en liten stund. Först att hitta dem och sedan febrilt hålla fast.Tvinga sig själv att långsamt låta vattnet falla.
Ett teblad som vecklar ut sig. De sammetslena vattnet i duschen. En mjuk tröja. Penseldragen i en tavla. Tonerna i en refräng. Fatta tag om dem.
Så jag brygger ännu en kopp te. Andas. Fortsätter hålla huvudet över ytan. För rätt som det är snurrar allt igen.