Av Anna Thanner, från Café Rival den 30 oktober 2015
När kände du dig rastlös senast?
Jag känner mig rastlös nästan hela tiden, vilket är både bra och dåligt. Det är som med känslor överlag; en känsla får aldrig ta över, jag måste försöka hitta en balans i det jag känner.
Min nästa fråga var om rastlöshet har en huvudroll eller en biroll i ditt liv, den har uppenbarligen en huvudroll så låt oss vända på det: finns det någon tid eller situation där du inte känner dig rastlös?
Jag tror att alla människor har en grundfärg, min är hyperaktivitet vilket leder till att jag blir rastlös lätt…jämt. Men jag försöker hitta sätt att koppla bort det. Träning hjälper, jag har börjat simma vilket är fantastiskt. När jag simmar kan jag inte fylla på med intryck utifrån, inte ens med musik eller podcasts, jag hör bara vattenkluckandet i en halvtimme och först då märker jag hur beroende jag är av tystnad. Vi lever i ett samhälle som är väldigt stimuli-tungt, vi möts hela tiden av nya intryck och det är alltid något som pågår. Det är svårt att reflektera när man aldrig hinner ta ett steg tillbaka, andas. Jag försöker jobba på det, hitta sätt att bli lugn; simning och löpning hjälper.
Mår du bättre när du hittar det där lugnet, som när du simmar, eller mår du egentligen bäst när du får hänge dig åt din rastlöshet?
Jag måste verkligen sortera i rastlösheten ibland, jag har insett på äldre dar att den ibland är produktiv men ibland bara är förklädd ångest. Jag ställer mig ofta frågan varför jag är rastlös. Är det givande för mig nu, eller har jag bara snurrat igång någonting i mig själv? Är det en annan känsla jag försöker fly som får utlopp i rastlöshet, för att slippa tänka? Jag måste hela tiden känna efter för att förstå på vilken sida av den jag står på i stunden, och ibland dra i en handbroms. Då tar jag ett steg tillbaka och gör det där jag blir lugn av: simning, löpning, läsa. När jag läser handlar det bara om mina egna intryck, fyller på med egna bilder, ingen annans, det är vilsamt.
Vad tror du att känslan av rastlöshet i dig grundar sig i?
Jag tror att jag föddes med den, fast jag tror också att… I Sverige ska man ha ett yrke, göra en sak, inte flera, man ska ligga på mitten. Jag tror att min rastlöshet har växt på grund av att jag vill motbevisa andras åsikter, visa att man visst kan ha flera bollar i luften och inte behöver stå still på ett ställe, och dessutom göra det bra. Eller så är det – att jag känner att jag måste motbevisa människors åsikter och visa upp sidor av mig själv som de inte väntar sig – en produkt av rastlösheten.
Hur känns rastlöshet fysiskt för dig?
Jag har en del twitching för mig som jag tror beror på den. Det är alltid något på min kropp som går, en hand eller fot som viftar, det är en ständigt pågående rörelse i min kropp som måste sätta sig någonstans. Min man säger att det är märkligt att se mig skådespela för att jag är så lugn, stilla och fokuserad då, i kontrast till att han alltid ser mig i rörelse annars. Att skådespela är en outlet för min rastlöshet, då måste jag fokusera på en sak, vara i en situation, känna känslan i scenen och förankra mig i den, där och då kan jag omöjligt vara i tio lägen samtidigt. Jag kan tänka mig att jag är skådespelare för att jag vill hitta en förankring och ett lugn i något, att skådespela gör mig lugn.
Kan du prata öppet om din rastlöshet? Märklig fråga att ställa nu, uppenbarligen kan du det, men är det ett vanligt samtalsämne bland vänner? Behöver du ofta förklara den?
Nej, ofta märker jag den inte själv, men det händer att nära vänner säger ”andas” när jag snurrar iväg, speciellt om jag har druckit för mycket kaffe under en dag. Det finns en teori kring… Jag har aldrig gjort en undersökning, fått en diagnos – det känns som att alla säger att de har ADHD nuförtiden. Människor med ADHD självmedicinerar ofta genom koffein eller nikotin. Det andra blir uppiggade av hittar de ett lugn i. Jag ?märker att jag går igång på att dricka åtta koppar kaffe och snusa intensivt, min rastlöshet kan slå över i överdrifter, det är inte bra, jag försöker verkligen hitta en medelväg och en balans, annars blir det lätt destruktivt.
Hur bemöter andra dig i din rastlöshet?
Jag vill väldigt mycket och jag vill att det ska gå snabbt. Jag ägnar mig åt många olika projekt samtidigt och blir frustrerad av att vara beroende av andra människor, deras ja och nej, deras tid och deras fokus. Därför har jag försökt hitta projekt som passar, som bara är beroende av mig, för att rastlösheten och frustrationen inte ska ta över.
När det kommer till vänner tror jag att jag undermedvetet har samlat på mig vänner som också är rastlösa. Jag kan ha svårt att umgås i sällskap där allt går långsammare än jag är van vid, då visar sig rastlösheten i att jag blir uttråkad. Det är en dålig egenskap, sitter och vrider mig på en stol och vill därifrån. Men jag tror att det mest drabbar mig själv; jag missar situationer som hade varit intressanta på grund av att jag inte alltid kan landa helt i dem. Men samtidigt kan rastlöshet, paradoxalt nog, övergå i total närvaro. Jag söker mig till situationer, människor och upplevelser som är extremt uppslukande, där jag helt enkelt inte kan bli uttråkad eller vilja vidare, det leder till att jag får uppleva många högintensiva situationer i livet. Det är fantastiskt.
Får den några följder eller konsekvenser i ditt liv, mer än det du nu nämnde; att du ibland missar situationer på grund av att inte kunna landa i dem?
En konkret följd är att jag är väldigt glömsk. Jag tror att det hänger ihop. Jag är helt omöjlig på att ha flera saker i handen samtidigt, jag glömmer alltid något.
Jag vet hur det känns; det är dyrt och tidskrävande!
Ja! Allt som är löst… Försvinner. Jag måste göra listor för mig själv, pricka av, tvinga mig att fokusera, i mitt grundläge flyter allt. Det är frustrerande, speciellt när jag är trött. Jag har svårt att fokusera på tråkiga saker.
Har du något tips, för dig själv, när du känner att du borde stanna upp?
Promenader, bara gå omkring, vara tyst, inte lyssna på någonting. Det är svårare än man tror. Det har nog inte bara med mig att göra, det tror jag är ett allmänmänskligt problem idag – att vi hela tiden utsätts för nya intryck, aldrig har det helt tyst kring oss.
Vad tycker du är den vanligaste missuppfattningen om rastlösa människor?
Att vi är ytliga. Jag tror att det är en allmän missuppfattning att vi hela tiden hastar på till den grad att vi inte hinner få några insikter om livet. Att vi kanske inte ens är genuina. Där tror jag som sagt att det är tvärtom. Är man rastlös söker man sig till situationer som ger väldigt mycket insikter, för att undgå att bli rastlös.
Vilken känsla är motsatsen till rastlöshet enligt dig?
Närvaro. Jag sa ju tidigare att närvaro går in i, och är en del av, rastlöshet. Det tror jag mycket på, att motsatsord egentligen är ett och samma ord. De har samma kärna, yin och yang-tänket, det ena kan inte existera utan det andra. Vi behöver motsatser för att kunna uppleva någonting, vi behöver konstraster. Jag tror att närvaro är motsatsen till rastlöshet, samtidigt som det är en stor del av den.
Får rastlösheten dig att ta beslut du inte hade tagit utan den?
Absolut. Alla impulshandlingar – jag tror att konsumtion hänger ihop mycket med rastlöshet. Du är uttråkad, vill bli stimulerad, det absolut lättaste sättet att bli av med den känslan är att köpa något. Vad som helst, något nytt, istället för att låta den första instinkten försvinna. Jag är väldigt glad över att det finns ångerrätt… Att det är okej att få för sig att någonting fyller ett behov för att sen inse att det här jag precis köpte inte alls fyller något behov. ?Jag försöker bli bättre på det där, att inte agera på min första instinkt hela tiden. Det går för fort ibland, jag tänker ”jag vill göra det här nu!” Så har jag plötsligt skickat iväg ett mail och inser efteråt att det inte var utarbetat. Jag skickar mail till potentiella arbetsgivare som jag vill jobba med, med en massa stavfel. Vad säger det om mig? Hur seriös verkar jag då? Jag försöker ta ett steg tillbaka från mina första impulser hela tiden, mina första impulser är rätt ofta… Fel.
Är dina första impulser verkligen oftast fel? Du har gjort så många bra saker, jag kan tänka mig att mycket av det du har gjort, och gör, bygger på din magkänsla och dina första impulser?
Jag tror att allting mår bra av att få marineras litegrann. Men samtidigt, det är sant, jag hade aldrig gjort mycket av det jag har gjort om jag inte kastat mig ut, utan att tänka. Tänker jag för mycket börjar jag censurera mig själv, kanske inte ens vågar det jag egentligen vill längre. Det kan vara produktivt att vara impulsiv, men som sagt, inte alltid. Framförallt inte i jobbsammanhang eftersom jag kan framstå som oseriös, fast jag egentligen bara är exalterad.
Du nämnde tidigare att du umgås mycket med människor som också är rastlösa. Är det något generellt för alla dina relationer, att du attraheras av rastlöshet i andra?
Nej, inte när det kommer till mina partners. Flera av de jag har varit tillsammans med har varit precis tvärtemot mot hur jag är: lugna och fokuserade. Jag tycker det är väldigt attraktivt, där är yin-yang-tänket igen, att vilja hitta någon som kompletterar ens grundkänsla.
Vad tycker du generellt om konst som speglar, eller bygger på, rastlöshet? Är det något du dras till?
Nej, tvärtom där också. Jag älskar meditativa verk och jag älskar det långa formatet, som en ljudbok som tar mig sexton timmar att lyssna på. Det beror antagligen på att jag blir stressad av att hantera min egen och ett verks puls på samma gång, om pulsen är för hög. Jag försöker söka upp verk som gör mig lugn snarare än de som har en hastig framåtrörelse i sig.
När jag tänker på det inkluderar det även rollerna du har spelat; karaktärerna du gestaltar är ofta lugnare och tystare, än vad du är?
Ja… Det är intressant. Jag har sökt mig till roller som inte är lika hetsiga som jag är. Eller, det är nog framförallt regissörer som har sett någonting i mig som jag inte kan se. Jag har spelat många karaktärer som mår dåligt, hårda personer, ofta avstängda. Men nu känner jag att det vore roligt att spela en karaktär som är mer som mig, jag har börjat längta efter roller som speglar mer av den jag är, karaktärer med samma kärna.
Det verkar i och för sig läskigare att spela någon som är lik en/sig själv, där det kan vara svårt att se gränsen mellan vad som är du och vad som är karaktären?
Det hade varit läskigt när jag var yngre och mer osäker, men nu kan jag ju själv se att jag är jävligt jobbig i vissa lägen. Jag har fått distans och kan driva med mina egenskaper och personer som är som mig, det är befriande. Om jag skulle göra en komisk karaktär som påminner om mig själv ger jag mig själv en slags acceptans. ”Jag är såhär, det är jobbigt, men också roligt”, det finns något förlåtande i det.
Vad är rastlöshetens svaghet?
Att inte lyckas fullfölja ett projekt. Vid 80 procent tycker jag att jag är klar och vill vidare, tyvärr är det ofta den sista procenten som ger ett verk höjd och kvalitet. Som konstnär borde man egentligen vara mer av en marathon-löpare än en sprinter. Jag är en sprinter. Det är någonting jag ständigt jobbar på, att stanna upp fast min känsla säger att jag är klar. Jag märker först efter ett tag, när det jag har gjort fått vila, att det saknas något. Det är viktigt att komma ihåg: rastlösheten tar mig till 80 procent men så måste den där motsatsen – närvaron – på 20 procent finnas där för att något ska bli klart, bli 100 procent.
?
Vi har pratat mycket om motsatser och motsatsord; vad är rastlöshetens styrka?
Produktivitet, att hela tiden vara på väg framåt, det finns mycket att skapa ur rastlösheten.