En Ocean av perfektionism och närhet

Konsert: Frank Ocean
Var: Slottsskogen, Way Out West

Torsdag kväll. Det kändes som att hela Slottskogen bara hade gått omkring i cirklar i väntan på att klockan skulle slå halv tio. Även om både Danny Brown och Flume gav så mycket att jag både log och dansade mig igenom konserterna så var jag mest upptagen av förväntan inför kvällens sista akt.

21.38, fortfarande inte en skymt av wonderkid. Kommer han verkligen? Han kan ju inte ställa in nu? En fjärde inställd festivalspelning vore ju galet. Eller? Det är så knäpptyst som det kan vara i ett hav av människor. Så kliver Frank in på det podium som är utbyggt framför scenen. Mitt i folkmassan. Ovanför, en stor discokula. Drar bort ett draperi som döljer en stereoanläggning, slår på låt nummer ett och börjar sjunga Pretty Sweet, som om det vore den självklaraste saken i världen. Publiken andas ut.

Vi kommer några låtar in och helt plötsligt får jag känslan av att jag står på en liten, liten klubb, inte alls på ett stort fält med tusentals människor omkring mig. Och kanske är det precis det som är meningen. För alla de stora skärmarna bakom scenen visar realtidsbilder som är filmade nära, nära. Filmklipp som ser ut att vara som från 90-talet. Normcore i HD. Kamerorna följer hans varje steg. När discokulan sen börjar snurra är det nästan som att jag står alldeles vid kanten av en liten scen i någon källare, där halva publiken är Franks kompisar. Och jag bara slank in på något sätt.

Någon gång hinner vi komma in en bit i en ny låt och helt plötsligt avbryter han, skrattar till och börjar om från början. Han var inte helt nöjd, rösten lät inte perfekt eller så var det bara något som inte kändes helt rätt. För perfektionist är han, det känns i varje liten detalj. I allt från hur han rör sig över scenen – som om det vore hans eget vardagsrum – till hur väl han valt exakt grynighet och känsla på realtidsfilmen av honom. Hur hans uppträdande ska fångas för att vi ska kunna vara alldeles nära.

Inte ens när det omärkbart dykt upp en stråkorkester på
scenen känns det överdrivet – jag önskar att jag alltid fick
höra Ivy med live-stråk.

Men trots perfektionen känns det varken kaxigt eller skrytigt, utan snarare väldigt ödmjukt och inkluderande. Han respekterar alla oss som står i havet runtomkring honom, och oss vill han ge sitt allt. Inte lämna någonting till övers. Det spelar ingen roll om han börjar om på en låt, för det andra försöket blir precis som han vill att vi ska uppleva det. Och jag står där och ler. Hela konserten utstrålar en aura av denna ödmjukhet. Inte ens när det omärkbart dykt upp en stråkorkester på scenen känns det överdrivet – jag önskar att jag alltid fick höra Ivy med live-stråk.

Slutligen hörs de första tonerna ur Nikes och Flamingoscenen blir till ett gigantiskt karaokerum, med Hello Kitty som guidar oss genom texten. Då är det som att vi har nått peak-Frank och till ett nästan ändlöst jubel kliver han sedan av scenen. När publiken skingrar sig känner jag mig fortfarande varm inombords, trots att klockan är strax efter 23 och det är svensk augusti.

Inlagt september 2, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar