Föreställning: Drömmen om Svansjön, Operan, den 21 april 2017
Libretto: Pär Isberg
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Koreografi: Pär Isberg
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostym och mask: Jérôme Kaplan
Ljus: Ellen Ruge
Dansare: Kungliga baletten och elever från Kungliga svenska balettskolan
Är det körsbärsblommorna i Kungsträdgården, Tjajkovskijs durtoner, de pastelliga kläderna på scen eller männen med accentuerade muskler? Jag vet inte, men under hela första akten leker ett leende konstant på mina läppar. Fröjden att se så många dansare på scen, samtidigt. Jag lutar mig tillbaka och slutar tänka. Tar ett djupt andetag och dyker in i drömmen.
Trots att rörelserna tar avstamp i en klassisk balett känns dansen väldigt modern. Det är lekfullheten i koreografin, samt det faktum att det verkligen känns som att det är en ensemble som uppträder tillsammans – inte två prima ballerinor och en grupp bakgrundsdansare. Harmonin i kostym och scenografi, allt ifrån de fantastiska tyllkjolarna till färgval och ljussättning, bygger upp en samtida drömvärld som jag vill stanna i så länge som möjligt.
Jag inser där och då att jag vill se fler män med kjol på balettscenerna. Många fler.
Några scenbilder stannar med mig. Som när de kvinnliga dansarna plockar upp sina tutus och lekfullt dansar med dem i handen. Det känns härligt befriande att Isberg plockar ner tyllen från sin piedestal. Eller när de manliga dansarna i gemensam koreografi låter caperna dansa som kjolar omkring sig ett vattenfall av piruetter. Jag inser där och då att jag vill se fler män med kjol på balettscenerna. Många fler.
Odette/Odile slits återkommande mellan de två männen, men istället för att dras fram och tillbaka liksom rinner hon emellan deras två grepp. Runt, runt, upp över huvudet, ner, upp på tå, runt igen. Lugnt men intensivt. Repetitionen blir tillslut outhärdlig för Odette/Odile. Jag däremot, hade kunnat titta på trions gracila rörelser om och om och om igen.
När mörkret har omslutit historien och vi närmar oss slutet, liksom svävar plötsligt ett tjugotal dansare i svanform in över scenen i en tjock dimma som väller fram ur intet. Då vill jag bara att mina ögon ska kunna ta in ännu mer av den fantastiska tavla som formas framför mig. Det är som om jag får komma in bakom kulisserna när Dégas målade sina mästerverk.
När ridån går ner för sista gången är det som om jag varit inne i en drömvärld. Ljuset slås på, det börjar rasslas med jackor och livet fortsätter. Men det där leendet leker fortfarande på läpparna när jag kliver ut i den svala vårnatten.