Det hände rätt spontant och var inte planerat från min sida. Möjligheten dök upp och jag hoppade på. Innan jag kom fram hade jag inga förväntningar. Nonchalant anlände jag till platsen, inte alls involverad i musiken utan såg det mer som ’det-är-trevligt-att-lyssna-
Om jag ska vara helt ärlig hade jag knappt någon hum om vem hon var.
Men av erfarenhet så vet jag ju att det generellt brukar vara mer intressant att säga ja istället för nej till nya öppningar.
Den lyriska och upprymda känslan som fyllde hela min varelse när jag kom hem finns fortfarande kvar.
Det här är det bästa jag sett på år.
Det här är det bästa jag sett på år. Det var äkta, närvarande, vackert, känslosamt och det touchade mitt hjärta. Jag log genom hela konserten. Euforin kom som svallningar genom kroppen. Jag kunde inte stå still en stund framför Emeli Sandé.
Hon var klar och tydlig, hennes röst stark och berörande. Det var stämningsfullt och romantiskt men kraftfullt på en och samma gång. Just nu lyssnar jag på hennes skiva.
Konstigt att någonting som verkar vara samma egentligen inte är det. Låtarna tar sig alls inte in till mitt hjärta på samma sätt genom högtalaren som de gjorde när jag var en del av publikhavet. Men jag minns känslan oavsett vilken låt som slingrar sig ut i rummet. Emeli strålade och gav av sin musik från scenen hon tog över scenen. Jag är lyrisk.