Om lust och behovet av teater – Below beneath går under ytan med Kitte Wagner

Det kändes så självklart att fråga dig om vi kunde ägna samtalet åt att prata om lust. Varför, tror du?
Teater måste ha med lust och kanske framförallt med nyfikenhet att göra, det är en barnslig sport. Och det betyder inte att vi inte har ett intellekt, för det har vi. Vi är läsande och diskuterande. Men teater är en kroppslig och i ordets bästa bemärkelse barnslig konstform.

Den har också väldigt med nuet att göra, på samma sätt som barns kommunikation.
Det är därför den är så fundamental. Vi är kropp i rum innan vi pratar. Pantomimen har alltid makt och om det finns en skillnad på scenen mellan det man säger och det man gör så vinner kroppen. Och så är det i livet också. Teatern är en ur-konstform, den kommer alltid att finnas. De bästa teatermänniskor jag känner har en väldigt stark kontakt med det barnsliga. De har lust till något som är nytt. Nyfikenhet.

Hur kom det sig att du från första början blev nyfiken på teatern?
Jag kommer ihåg en händelse, i skolan, när jag gick i andra eller tredje klass. Vi gjorde någon sorts skolkomedi och jag fick spela en man. En soldat. Jag var en liten flicka och det var så pirrigt och stimulerande för mig. Jag blev en annan. En annan som ändå var jag. Det var en känsla av något transformativt och djupt inifrån kommande. Och jag blev så nyfiken på mer. Ville mer. Det var en attraktion.

En annan sak var att jag hade väldigt livlig fantasi, vilket kom till en punkt att mina föräldrar blev bekymrade och sa: kan hon se skillnad mellan vad som är verklighet och vad som är fantasi? Det var en annan tid och jag kommer inte från en konstnärlig familj överhuvudtaget. Mina föräldrar sa: du får inte ljuga. Något är sanning och något är det inte. Jag skulle lära mig. Men på teatern, det kände jag direkt att…

Där premieras det?
Ja. Och det var som en sorts förlösning. Jag kan hålla på hur länge som helst och jag kan säga att: det här är bara en historia. Nej nej nej, nu berättar jag bara en historia. Det blev ett grepp för mig. Det tror jag är min kärna, något som har med storytelling att göra.

En tredje sak har med känslor att göra. Att alla olika typer av känslor är välkomna på teatern, även de elaka. Känslorna är bensin och näring för allt vi gör. Teater är konst och inte terapi men teater har en helande kraft. Man får lov att bara vara i något, utforska, och det är inget som är bortträngt.

Saker som var besvärliga för mig utanför teatern blev helt självklara, lyckliga och lätta på teatern. Så är det fortfarande. Alltså, jag kan inte riktigt leva utan det rummet. Jag försökte ett tag. För två år sedan slutade jag som chef på Nørrebro teater och tänkte att nu får jag frilansa en period och göra andra saker. Professionell teater har ju sitt eget hamsterhjul och efter 50 produktioner hade jag en känsla av att mitt teaterhjärta… det var som att energin eller luften inte riktigt fanns, jag var lite trött. Nio månader höll jag ut, sedan började jag jobba med en kompis. Gjorde en föreställning här och en föreställning där men inte med en premiär som slutpunkt. Det var behovet av att gå in i det här rummet och berätta en historia och att ha någonstans att ta vägen med min fantasi. Skratta och gråta. Utforska tematik. Det är ett språk för mig. Men på det sättet är teater lite speciellt eftersom det inte går att bara göra det.

Hur menar du då?
Om man skriver en bok eller spelar musik eller målar tavlor så kan man alltid bara göra det. Men teater kräver en publik, ett rum.  Jag har sökt det där helt primitiva där man inte behöver pengar, rum, organisation eller något över huvud taget. Skulle jag då ändå ha lust till teater? Skulle det ändå vara något som jag var tvungen att göra? Och jag klarade det inte. Det kom av sig själv. Och sen kom det här, Malmö stadsteater. Och nu är jag här.

Och vart styr dig lusten här? Vad har du lust att göra på Malmö stadsteater?
Det fanns ett litet hål i mitt hjärta och det hade storleken av Malmö stadsteater. Det sa: schtuck, dunk dunk dunk dunk. Så var det lite. Det hade också att göra med att få se en ensemble igen. Jag började med en grupp från Odense scenskola när jag var 23 år. Där träffade jag en lärare, en regissör från Lecoqtraditionen, som alltid pratar om skådespelaren och ensemblen som det viktigaste för teatern. Det håller på att försvinna eftersom ingen vill betala för att ha en ensemble. Men jag tror att det kommer tillbaka, att det får en renässans. Primadonnateatern har sina begränsningar, den är kortsiktig. Den fungerar bättre på film, teater är en kollektiv konstart och därför är ensemblen så oerhört viktig.

När jag kom hit och tittade på produktionerna, på skådespelarna, fick jag plötsligt känslan av att den här orkestern, det här bandet, vill jag vara en del av. Det var som en stil, ett hantverk, som en puls emellan dem. En grupptalang mer än individuell talang. Den talangen har jag en sån lust att lyfta, utveckla, gå in i. Jag vill ge ensemblen mer makt. Eller ha makt tillsammans med dem. Hitta kollektiva processer.

Om ensembleteatern har en renässans, tror du att det finns en avspegling i samhället i stort? Tror du att vi är på väg mot ett mer kollektivt samhälle?
Jag tror att vi är fler som fattar att individualismen till slut når en punkt där man förstår att det inte fungerar om man också vill ha ett samhälle. Det tror jag på, på riktigt. När demokratin är så rotad som den är och så många börjar prata om att den är hotad – då kommer det också en tanke som är kontra hela individualismen. Vi kan prata om strategier för delaktighet. Och det är så väldigt speciellt med teater att den är så oerhört kollektivt. En orkester har också det där men där har man ofta en kapellmästare. På teatern har man en regissör men regissören försvinner på premiären. Och hur organiserar man den sortens kollektiv? Det är en sorts självstyre (selvledelse) som man är bra på i en ensemble. Det är jag väldigt nyfiken på även politiskt. Det är en politisk fråga, en ledningsfråga och en samhällsfråga.

Du berättar att du är intresserad av att ge makt åt din ensemble, är du även intresserad av att ge makt åt det samhälle som din ensemble befinner sig i?
Det här med ensemblen, jag vill få mer av det, jag vill fördjupa mig. Men en annan lika viktig del för mig är Malmö och publiken här. Jag har en sorts publikfetischism, den är som heroin för mig. Men det är lite mer typiskt för mig, det är lite mer min allé och något som jag har hållit på med länge. Men Malmö är mer speciellt för mig. Det var väldigt viktigt att det var just här.

På vilket sätt?
Det har att göra med Malmös demografi. Att Malmö ligger exakt där på gränsen mellan fult och fint. Det är rörigt i Malmö på alla möjliga sätt. Den politiska spänningen här är ganska stor och världssamhället tittar på Malmö. Det är polariserat – kulturellt, mellan olika åldrar, och på ett väldigt spännande sätt om man gör konst. Jag tänker att om teatern ska klara testet, en stadsteater är ju en demokratisk plattform… Jag vågar nästan inte säga det, men det är klart att det är det som driver mig också. Jag vill inte göra någon stor politisk demonstration men skulle vi kunna få till att det här blir en mötesplats för hela Malmö? Skulle vi kunna spela en roll i det där?

Det finns en enorm ambition att ta upp alla dessa utmaningar här och det går kanske också lättare i en liten stad. I Malmö har man en ovanligt hög ambitionsnivå vad gäller konstnärligt skapande och det känns som en enorm lyx. Man vet att kultur är viktigt som ett samhällskit och det gör det till en väldigt spännande stad.

Kombinationen Malmö, den här teatern, den här ensemblen, just nu. Känslan av timing. Något helt rätt. Det kommer säkert att bli svårt också men det är den här känslan av meningsfullhet. Det är så lätt för mig att se varför ska vi göra det här och inkludera allt vi kan. Det har också något att göra med att jag visar passet varje morgon. För mig blir det en manifestation i sig att vi ska ta in så många som möjligt på teatern. Det behöver vi inte prata så mycket om det behöver vi bara göra. Och det vill ensemblen också gärna. Hur kommer det att gå? Förmodligen får vi nya underbara problem, det är det livet handlar om. Att få saftiga problem som vi inte haft förut. Självklart kommer vi att lära oss nya saker.

Teatern är född samtidigt som demokratin och det är bra att komma ihåg. Varför behövde vi en sådan teater 400 f Kr i Aten? Varför är teatern samtidig med framfödelsen av rättstaten? Vad har de gemensamt? Till exempel att vi kan titta på någonting, något som går helt åt helvete på scenen och så kan vi tänka att det ska vi inte göra. Man kan visa tragedier och visa, don’t go there och man är i samma rum, det är samma luft som andas. Vi blir för polariserade som det är nu och det går alldeles för snabbt.

Teater kan vara så lustfyllt. Allt är möjligt. Det som är så svårt på gatan, i skolan, på jobbet – det kan man tillåta sig där. Man kan känna allt. Teatern är en stor empatimaskin och när något är bra så reagerar man, då har man erfarit det på ett annat sätt. Det har hänt på riktigt.

Bra teater som berör en är en så maxad upplevelse.
Ja, man glömmer det aldrig. Och det hänger ihop med det att man har upplevt det tillsammans. På bio kan det vara hur intensivt som helst, men det har ju ingen betydelse om man är helt ensam eller om det är en full salong. Det är en väldigt privat upplevelse egentligen. På teatern har det en oerhört stor betydelse om det är få eller många. Om det är en full salong så finns det vittnen och man har något gemensamt. Det har med relation att göra. Allt som gör oss glada här i världen har med relationer att göra.