Mitt i sinnebilden av London – i ösregnet – står vi och köar i en lång, men trots regnet, uppsluppen kö. Vi som står där har på ett eller annat sätt lyckats få tag i biljetter till The Globe’s uppsättning av Othello. Just våra biljetter har vi fått tag i samma dag tack vare det dåliga vädret – biljetter till the yard, ståplatsbiljetter utan tak. Mannen som sålde dem var noga med att poängtera att det är the Globe’s bästa platser – förutsatt att man orkar stå.
När vi väl släpps in på gården gäller det att snabbt hitta en bra plats, vår blir i mitten framför scenen. De erfarna besökarna skyndar sig längst fram för att vant kunna luta sig mot scenkanten, andra passar på att ta en plats långt bak för att använda en pelare som stöd under den nästan 3 timmar långa föreställningen. Där vi står kan man se upp i “Heavens”; det tak som täcker scenen och är målat med måne, stjärnor och tecken ur zodiaken. På långt avstånd kan vi höra olycksbådande trumvirvlar sakta komma närmare.
Efter en trumpetfanfar dundrar en förföljd Jago in på scenen. I sin flykt försöker Jago skamlöst övertyga en ömsom arg, ömsom förtvivlad Rodrigo att hans obesvarade kärlek snart kommer att besvaras av den numer gifta kärleken Desdemona. Ordväxlingarna är snabba och det tar en liten stund att hinna med i de snabba skämten och bitskheten, men innan orden hunnit hela vägen fram så har uttrycket hos Jago redan slagit mig. Under föreställningen ska det komma att växa: inställsamt, beräknande och varmt mänskligt gör Mark Rylance sin Jago. Publiken är helt med på noterna när han hejdlöst flirtar, spanar ut, bryter sin replik för en sekund för att fälla en kommentar i förtroende till oss i publiken eller skakar hand med de som håller med honom i hans monologer längst fram. Aldrig förr har jag sett en skådespelare så skickligt bjuda in publiken till sin värld och låta oss vara med i pjäsen.
När energin dalar ungefär halvvägs in i pjäsen fyller vi på med chokladdoppade russin samtidigt som hela ensemblen imponerar i ett fantastiskt sång och dansnummer. Genom föreställningen bjuds vi både på vacker sång, skämt, flirtande och stämningsskapande musik. I sin helhet ger Othello som pjäs en verklighetstrogen insyn i hur misstro och planterade tankar av tvivel sakta kan vrida en människas uppsåt till något mörkt, där handlingar som tidigare varit otänkbara förvandlas till en karta över vad som måste göras.
Trots att vi är kalla, blöta och trötta efter föreställningen, som med sitt tragiska slut inte direkt uppmanar till en myskväll efteråt, så är stämningen lika uppsluppen när vi lämnar teatern som när vi kom in i den. Många har ett leende på läpparna och jag får känslan av att vi har fått dela en väldigt speciell upplevelse tillsammans.