Gossip Girl, Vampire Diaries, Glee, Riverdale, The OC, True Blood. Vad har alla dessa tonårsserier gemensamt?
De visar en överdriven version av verkligheten. Och det är inget fel med det, inte alls. Oftast är det ju det som gör oss intresserade av att titta. I Gossip Girl lever alla ett liv i tonårslyx, i Vampire Diaries så lever huvudkaraktären i en oas av övernaturliga fenomen och snygga, rika vampyrer. I Glee och Riverdale är det så mycket dramatik att serierna lätt kan glida in i såpopera-genren.
Men hur relaterbara är de? Vi är så vana vid det här laget att istället för att försöka hitta något att relatera till så försöker vi förgäves sätta oss in i karaktärernas överdrivna liv, vilket gör tittandet extremt frustrerande och förvirrande eftersom det inte alltid fungerar.
Man tänker – detta är inte hur jag upplevde gymnasiet, men ok, det får väl gå.
Det var inte mer än ett par månader sen som jag upptäckte en mycket äldre serie, från mitten av 90-talet, som skulle komma att bli min heliga gral, mitt nya ideal för hur tonårsserier verkligen borde vara.
Jag hade hört skämten om My So-Called Life långt innan jag började kolla. Om kläderna och modet, utdaterat men nu plötsligt populärt. Jag visste att serien hade jämförts med Freaks and Geeks, men inte mycket mer än det.
My So-Called Life är svettiga handflator, pinsamma tystnader, tysta argument mellan föräldrar, förvirring, identitetskris, att växa ifrån barndomskompisar, mellanmål jämt och galna fnissattacker. Kompisen som är kär men alltid låtsas som motsatsen. Och kompisen som dricker hejdlöst och som får en att bli oroad, men så vet man inte vad man ska göra.
Konversationer om killar som inte på ett överdrivet sätt handlar om själar, odödlig kärlek eller att allt är på liv och död. Utan bara kort och gott: I like the way he leans against things. He’s a great leaner.
En mycket ung Claire Danes spelar huvudrollen som Angela Chase. Hon har precis börjat i High School och vet inte riktigt vem hon är, eller vill vara. Hon går inte i högklackat och hon är inte hårdsminkad. Hon har inte speciellt bra betyg och säger ibland saker utan att tänka. Hon är raka motsatsen till många av dagens kvinnliga tonårskaraktärer i tv-serier, hon känns som en riktig person – eller snarare, en riktig tonåring.
Men viktigaste av allt – serien känns inte perfekt, utan genuin.
Avsnitten är en timme långa (eller mer), belysningen och ljussättningen kommer och går. Många scener saknar statister eller visuellt snygga platser. Men det betyder också detta: ingenting känns konstruerat, färdigpaketerat. Som om allt som sker känns nytt, även för skådespelarna själva.
Angelas hem är murrigt, tråkigt och alldeles alldagligt. Det står inga rosor på middagsbordet, ingenting är i marmor. Golvet knakar och tapeterna är gamla. Det skulle kunna vara vems hem som helst.
Serien ger inga anspråk om att försöka erbjuda åskådarna en tillflykt, eller skapa en dröm om ett lyxigare liv. Istället känner jag igen mig i Angela och hennes vänner – känslorna som går från 0 till 100 utan förvarning, känslor som man inte förstår eller berättar för någon. Precis som Angela så dagdrömde jag mycket på lektionerna, men uppfattades ändå som underfundig och smart av lärarna. Jag kunde skriva långa och detaljerade berättelser om sagofigurer, men kunde aldrig svara på en mattefråga eller våga mig på att gå till lunchrummet själv. Jag minns nätterna man åkte hem efter en sen fest, och var den enda på bussen – kanske den enda i universum. Och precis så är My So-Called Life. En serie som faktiskt presenterar livet precis så bristfälligt och drömskt som en tonåring upplever det varje dag.