Detta kanske kommer som en chock för dig som läser detta men… Låt oss vara ärliga i terapisoffan. Jag upplever att svensk TV helt enkelt inte är bra längre.
Jag kom fram till detta efter att återigen ha valt att titta på en DVD istället för något som går på TV. Jag försökte komma på den senaste svenska TV-serien som jag faktiskt gillade och följde, och började räkna bakåt…
Under de senaste 15 åren upplever jag att kvaliteten på svenska TV-serier och filmer sakta men säkert har gått käpprakt neråt. Så långsamt att man inte märker det förrän det är för sent – och nu sitter vi där, och tycker att TV-serier som Vår tid är nu och Solsidan är det bästa som svensk TV har att erbjuda. All reklam kring båda TV-serier är hyllande (årets räddning, TV-succeen!) och statistiken talar onekligen emot min åsikt. Vår tid är nu har höga tittarsiffror och är kanalens mest populära program.
Men är det SVTs minst dåliga TV-serie jämfört med till ex. Gynekologen i Askim eller Springfloden? Ja om du frågar mig i alla fall.
Jag måste tyvärr blicka långt tillbaka för att hitta en svensk TV-serie där dialogen inte låter som om den är framförd på Scenskolan under första termin. Vad menar hon nu, undrar ni kanske? Slå på vilket avsnitt som helst av Vår tid är nu till exempel. Otroligt små konflikter behandlas med STOR DRAMATIK och det där speciella tonläget, sådär lagom konstruerat och på gränsen till psykotiskt. Men eftersom det fortfarande är lika pinsamt tråkigt och outhärdligt så lägger man till lite spännande, dramatisk musik.
(Disclaimer: Jag kanske inte skulle vilja tala så illa om Vår tid är nu om det inte var för att den har jämförts med brittiska Downton Abbey, vilket är som att jämföra vanlig smörgåspastej med den finaste paté.)
Följande är en riktig dialog ur ett avsnitt av Vår tid är nu:
Esther, fru till Peter kommer in på hans dimmiga kontor. Att hon ens kan hitta honom i dunklet är beundransvärt. Bristen på elektricitet under 50-talet syns verkligen här!
Esther: Vad är det med dig?
Peter: Vad menar du?
E: Verkar som du inte bryr dig om hur det går för Bella Italia…
DRAMATISK MUUUUUUSIKKKK! EN TYST MINUT! Peter ser ut som en seriemördare i blicken. De pratar om italiensk mat.
P: Men det är väl klart jag gör.
E: Du säger till Nina och Kalle att det inte ska kosta restaurangen extra, de går och gör motsatsen och du reagerar inte.
WOW PETER NU ÄR DET DAGS ATT REAGERA.
P: Men vi kan ju inte ändra priserna när det redan står i tidningen.
E: Hade ni någon avstämning?
P: Va?
PETERS DÖDLIGA BLICK
E: Du sa att ni kom hem sent eftersom ni hade haft en avstämning.
P: Ja.
E: Ja? Det verkar som om ni inte haft någon.
P: Ja, jag vet inte, han har pratat om råvaror flera gånger… Esther snälla, jag måste jobba.
(va. Ja. Ja. Ja? Va? Ja? Va?)
DRAMATISK MUUUUUUUUSIK. LÅNG BLICK. KOMMER NÅGOT INTRESSANT HÄNDA!?
Esther: Ok, då ses vi hemma! :)
Fast det bästa är ändå de riktiga tunglyftarna – precis som Englands BBC så har vi också en grupp skådespelare som används flitigt i alla serier. Det bästa Sverige har att erbjuda, kanske man hoppas. Och det är klart, det är väl som när man drar fram det gamla julpyntet, år efter år – samma slitna och dammiga julbock, glaskulor och trassliga ljusslinga. Man bara dammar av och ställer fram. Vissa prydnader är tidlösa (Kjell Bergqvist) medan andra felplaceras, eller bara inte passar in i sammanhanget längre (Susanne Reuter) hur man än polerar dem.
Enligt mig är problemet inte bara skådespeleriet och manus – det är hur jag upplever att vi tycks ha vant oss vid en så pass låg standard när det kommer till svenska TV-serier. Det är sällan man hör någon negativ åsikt kring de svenska serierna, men det har blivit tystare överlag – vilket inte verkar som ett gott tecken.
Manusförfattare uppmärksammas inte längre som viktiga och mer uppmärksamhet tycks läggas på bra foto och scenografi. Det är det enda som jag tycker att Vår tid är nu verkligen lyckas pricka in, förutom när det gäller den eviga spökdimman.
Har Sveriges filmskapare fått scenskräck i Bergmans skugga? Eller har vi bara blivit så lata att det är lättare att producera kvantitet snarare än kvalitet? Är man rädd för att ge konstruktiv kritik i filmbranschen? Det är frågor jag ställer mig och kanske är de svåra att besvara med ett ja eller nej. Men när man genomlider en serie som Gynekologen i Askim så skriker man JA JA JA och inte av njutning.
Men jag skriver inte detta bara för att klaga (vilket jag visserligen tycker är ganska kul). Jag vill också påminna om hur bra svensk tv och film kan vara, det krävs bara lite mer flitigt arbete från alla läger.
Som plåster på såren så listar jag nedan fem personliga favoriter som Bergman INTE har gjort för vidare referens/förebild:
Sunes Sommar (1997)
Mitt Liv Som Hund (1985)
I rymden finns inga känslor (2011)
Jönssonligan dyker upp igen (1986)
Kung Fury (2015)