Instagramkontot Fylleanteckningar beskriver träffsäkert och tragikomiskt vilsenheten på Tinder. Vi träffade upphovsmakarna för att prata om skrivande och dejtande.
Vi har bestämt tid och plats via chatten på Instagram. Jag har länge följt kontot Fylleanteckningar men har ingen aning vilka personerna som skriver egentligen är, vilket gör mig lite nervös. Det känns, ironiskt nog, som en tinderdejt. Minuterna före utsatt tid skickar jag ett krampaktigt meddelande om att jag har tagit ett bord längst in på caféet och att jag har en röd tröja på mig. Jag vet inte om jag ska lägga till en smiley eller inte. Innan jag hunnit bestämma mig dyker de två upp. Båda i unga trettioårsåldern. Gabriella är lång och blond, och Amanda är korthårig med mörk lugg och glasögon. Under intervjuns gång förstår jag att de kompletterar varandra bra. Amanda pratar snabbt och mycket och beskriver sig själv som en impulsiv person.
– Efter en halv öl kan jag kasta mig över en dejt och börja hångla.
Hon har nyligen förlovat sig med en kille hon träffat på tinder efter bara fem dagar, men mer om det senare. Gabriella beskriver sig som något mer eftertänksam.
– Vi försöker inspireras av varandra!
De är båda nyexaminerade copywriters från Berghs och Gabriella låter hälsa att hon för närvarande letar efter ett spännande reklambyråjobb. Anställ henne bara, säger jag! Vilken dröm att ha en sådan lugn och behaglig kollega som samtidigt kan få en att börja gråta av skratt med sina one liners i lunchrummet.
Jag är otroligt nyfiken på deras privatliv, men egentligen vill jag mest prata om två saker; skrivande och dejtande, gärna i kombination. Men först måste jag fråga – hur började allting?
Amanda och Gabriella lärde känna varandra under utbildningen på Berghs. En tid som de beskriver som ganska…blöt.
– Efter en vecka hade man medlemskort på Lion Bar.
En av alla kvällar på sunkbarer längs med Sveavägen kom idén om ett anteckningsbaserat Instagramkonto upp. Hur många gånger har man inte stått i ett hörn i baren, tre öl in och plötsligt fått en ”present” av hjärnan? Några inlägg publicerades under kvällen, men kontot utvecklades snabbt till något annat – kanske en slags ventil för tveksamt content utan genre. Om elskåp, olycklig kärlek och Filip Hammars profilbild.
Varför valde ni att använda Instagram och inte Twitter, som ju är textbaserat?
Gabriella: Twitter är lite jobbigt. Instagram har en mindre mellanchefig stämning. Dessutom känns det mer intimt med en bild på en skärmdump av någons mobilanteckningar. Lite som att man får komma in i den personens huvud.
Amanda: Vi ville vara så avklädda som möjligt.
Varför tror ni att kontot har blivit så stort?
Amanda: Det är nog bristen på integritet. Att framstå som loser är inga problem för mig om det kan få andra att känna sig bättre. När jag skriver något självutlämnande kommer det blixtsnabbt minst femton kommentarer där tjejer taggar varandra ”detta är så vi!”.
Gabriella: Samtidigt hänger vi inte ut någon. Det är viktigt att inget går att koppla till en viss person.
Amanda: Jag hittade en anteckning i min mobil där det stod ”att ligga med dig är som att ta på sig en redan blöt baddräkt”. I och med att jag inte ens mindes vem det var, så kände jag att jag kunde publicera det. Jag tror inte att någon skulle kunna känna sig träffad.
Hur lyckas man på Tinder?
Gabriella: Det sjuka är att det väl finns en algoritm för det där. Vilket ju är fruktansvärt sorgligt. Varför finns det en algoritm för allt? Nu ångrar jag att jag ens sa något om den där algoritmen för jag vet verkligen inget om den. Nä, jag tror nog mest att man kanske ska vara lite rolig och härlig.
Men hur skriver man till någon? Alltså, hur chattar man?
Amanda: Tinder är inte till för skrivande personer. Man blir så dömande mot andra. Minns du när jag visade dig en skärmdump från konversation med en kille Gabriella, och du tyckte att jag skulle dissa honom för att han var så dålig på grammatik?
Gabriella: Usch, nu får jag dåligt samvete. Nej, tinder är verkligen inte bäst för skrivande personer. Tror kanske man tenderar att lägga för mycket vikt vid hur bra personen är på att uttrycka sig i allmänhet. Men man vill ju inte bli ihop med Wikipedia.
Amanda: Någon sa att man helst ska skriva när man är bakis, för då är det inte många hjärnceller i vägen. Det är bäst när man hjärnan är som en reptils.
Hur är en lyckad tinderdejt?
Amanda: Det är kul om man upplever något konstigt ihop. Då lär man känna varandra bättre, om man kan se hur man reagerar på olika saker som händer.
Gabriella: Ja, istället för att bara sitta med en öl och prata. Typ, gå genom någon övergiven tunnel. Kanske en av de roligaste dejterna jag haft. Men rekommenderar det egentligen verkligen inte! Gör det inte!
Amanda: För mig var det revolutionerande att se en dejt som ett möte. Inte som ett möte mellan två mellanchefer, utan som ett möte mellan två människor. Den man träffar på en tinderdejt är förmodligen inte den man kommer att gifta sig med. Men om man är nyfiken och tar personen på allvar kan man få en intressant kväll. Man får prata om sådant som är viktigt, inte om vilka tv-serier man gillar bäst. När jag och min fästman träffades första gången pratade vi igenom hela grundskolan och alla trauman man har haft under sitt liv. Man ska visa att den andra personen är viktig i universum!
Gabriella: Det kan kännas cyniskt och ensamt i dejtvärlden. En dejt kan ju kännas otroligt deppig om man inte möter varandra över huvud taget. Men oavsett vad är det ju på något sätt härligt att hänga med folk som man aldrig hade träffat annars.
Amanda: Man behöver som sagt inte gifta sig, men när jag träffade min fästman första gången kände jag hur lite alla andra har betytt. Så ge inte upp! Alla har inte en undulat som sin profilbild. Alla är inte killar som gillar terrarium, för mycket hårvax och BDSM, även om det kan kännas så på tinder.
Intervjun var tänkt att ta trekvart, max en timma, men plötsligt har två timmar passerat. Hur gick det till? Vi har skrattat mycket och gråtit lite. Ett mänskligt möte. Jag vill inte sluta krama dem när vi säger hejdå.