L: Hej! Du sitter mittemot mig och nu ska vi chatta! Det är ju lite konstigt, men vi har precis sett Höstsalongen och nu ska vi reagera på den.
K: Ja här sitter vi nu. Vi har redan pratat en del, de direkta reaktionerna har vi till viss del luftat.
L: Vi kom hit med olika förkunskaper, vi pratade precis om hur det spelar in.
K: Ja. Jag har intervjuat några av fotograferna tidigare, om deras bilder.
L: Så du har fått bilden och storyn ihop?
K: Ja i några fall. Som vi också fick i några ytterligare fall nu, när vi fick lyssna på utvalda fotografer.
L: Ja, och vilka stories! Starka.
K: Ja, många rakt i magen. Men det går också att känna vilka som träffar enbart genom bilderna, oavsett stories.
L: Ja, jag testade också att reagera instinktivt på bilderna innan vi hörde fotografernas berättelser, en av dem var en favorit både innan och efter.
K: Vilken var det för dig?
L: Andreas Dahl var den jag tänkte på, som skildrade sin egen historia som mobbad.
K: Ja det var väldigt starkt.
L: Han är född 91, han hade tröja med luva som dolde ansiktet, ville gömma sig men var ändå väldigt stolt, det var fint.
K: Han var på ett sätt kvar i sin kuvade roll från då, men så klar och tydlig i sina ord. Han stod vid sina bilder sedan och det skar rakt in i hjärtat att tänka på vad han hade varit med om och ffa att det händer hela tiden, fortfarande, varje dag.
L: På väg över tröskeln.
K: Det var även så utan hans ord. så lugnt, subtilt och ändå otroligt kraftfullt dokumenterat.
L: Håller med, det gjorde de bra juryn, som hittade honom.
K: Verkligen.
L: Vad fastnade du för mer?
K: Många bra, men ffa tre som dröjer sig kvar. En är Erik Simanders bildserie ”Hjördis, du fattas mig”. En gammal man som förlorat sin livskärlek sedan han var 20 år gammal. Det var så mycket sorg i de bilderna. På ett väldigt vackert sätt.
L: Åh fint, jag fastnade inte för just den faktiskt, trots att sorg är ett aktuellt tema i mitt liv.
K: Jag har börjat se samma typ av hudlöshet i äldre som i barn, sedan jag själv fick barn. Det blir flummigt nu, men barn och gamla har så mycket gemensamt. Jag kan känna en väldigt stark närhet till äldre på ett helt nytt sätt sedan jag fick barn. Tror det låg bakom.
L: Det håller jag med om, och inte bara äldre utan även döende, beroendet av andra och förmågan att bara se det som verkligen är viktigt, innan man förlorar naivitet och när man tvingas återerövra den.
K: Jag fastnade lite extra för två till på samma känslotema. Dels Bezav Mahmods bild på flyktingpojken i supermandräkt. Jag är väldigt starkt påverkad av rapporteringen kring flyktingströmmarna och barnen som är helt utlämnade. Återigen har det med mitt eget barn att göra. Det hade kunnat vara han som står där, jag kan inte värja mig. Samma orsak att jag fastade för Vanni Jung Ståhles bilder på Måsen. Det är väldigt instinktiva känslor som väcks av de bilderna.
L: Ja, hon hade fotat en papperslös flykting som bott i hennes familj, porträtterat honom, men utan ansikte.
K: Vad fastnade du mer för?
L: Tre som poppade för mig var Hannah Modigh, Linda Nybom och Elsa Gregersdotter. Dels estetiskt, milda färger, lite drömmigt och skört.
K: Hannah Modigh ja, tyckte väldigt mycket om hennes bilder. Skört och själsligt vidöppet.
L: Agree. Och jag blev glad av Elsas svarta humor: ”En figur som inte står ut längre och går över gränsen med sin destruktivitet. Hon låter det bara ske, oavsett om andra ser.”
K: Nu måste jag springa!
L: Ska vi använda Andreas Dahls bild till inlägget?
K: Ja!