Jag ryser till av obehag. Men jag känner också något annat. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Med ett slugt leende på läpparna berättar han att döda en annan människa minsann inte är lätt. Det kräver både planering och målmedvetenhet. Det är inte alla som klarar av det. Han själv har dödat tio stycken. Sin egen mor högg han huvudet av. Han vet.
Dessa pirrande ord är den amerikanske seriemördaren Ed Kempers. Eller inte riktigt. De är skådespelaren Cameron Brittons. Det är Brittons porträtt av Kemper i Netflix senaste seriesatsning Mindhunter som inte bara framkallar denna känsla av obehag, men som också får mig att fundera. Fundera på vad som får oss människor att agera, tänka och känna som vi gör. Men låt oss börja i rätt ända, med en introduktion av Mindhunter.
Mindhunter är regissören David Finchers senaste kreation. Med nervkittlande titlar som Se7en och Zodiac bakom sig tar Fincher nu ett nytt steg inom den psykologiska thriller-genre som han så starkt influerat under de senaste decennierna. Premissen i Mindhunter är ganska enkel. Två FBI-agenter, Holden Ford och Bill Tench, som arbetar på byråns avdelning för beteendeforskning i 70-talets Los Angeles, intresserar sig för dåtidens seriemördare. Seriemördare som ofta till synes saknar motiv till de fruktansvärda mord de begår. Med sin psykologiskt underbyggda beteendeforskning försöker Ford och Tench förstå hur det kommer sig att en människa, likt Kemper, kan döda tio andra människor, däribland ens egen mor, bara sådär. Till synes utan klara motiv. Hur tänker en sådan människa? Hur känner en sådan människa? Känner en sådan människa över huvud taget?
Det som slår mig efter att jag under två dygn, i nära maraton-tempo, tagit mig igenom den första säsongens tio avsnitt, är hur mycket sympati jag känner för seriemördarna som serien belyser. Det kanske låter märkligt eller rentav befängt? Hur kan man känna sympati för en människa som tagit tio, ibland femton, andra människors liv, ofta på ett helt sjukt sätt? Hur kan man ens vilja försöka förstå en person som mördat och huggit huvudet av sin egen mamma? Låt mig förklara.
Det är seriens porträtt av dessa seriemördare som på djupet berör mig, som får mig att tänka till och fundera. Under intervjuerna som Ford och Tench gör med dessa seriemördare får vi inte bara höra detaljer om hur Ed Kemper huggit av sin mors huvud och sedan utfört ”sexuella akter” med det. Vi får också veta hur han sedan tidig ålder mer eller mindre terroriserats av henne och hur hon fått honom att känna sig nästintill obefintlig, osynlig och oviktig. Vi får också veta att hans mor i stort sett konditionerat honom till vissa beteenden och sjuka fantasier. Det är en uppväxt helt utan kärlek, empati och förståelse. Jag tror att det Ed Kemper, likt många av oss andra skulle ha behövt under sin uppväxt, är en kram. En kärlekens och förståelsens kram. Kanske är det inte så enkelt. Förmodligen inte. Men det hade varit en början.
Trots att jag inte på något sätt identifierar mig med dessa seriemördare, får Mindhunter mig att fundera kring hur vi uppfostrar våra barn, hur vi agerar mot våra medmänniskor och hur vi tar hand om oss själva.
Man behöver nämligen inte vara en psykolog för att förstå att Ed Kempers vidriga mord är betydligt mer komplicerade än vad de framstår på ytan. Det framgår ganska snabbt när jag tittar på Mindhunter. Detta gäller inte bara porträttet av Ed Kemper, utan de övriga seriemördarna som Ford och Tench träffar. Jag tror att min sympati någonstans grundar sig i en sådan förståelse. En förståelse för att dessa människors handlingar är så mycket mer komplexa än vad vi, i många fall, någonsin kan förstå. Det är också en förståelse för att de här kräken, som många nog skulle kalla dem, innerst inne också är mänskliga varelser. Mänskliga varelser med känslor, behov och drifter som jag själv. Trots att jag inte på något sätt identifierar mig med dessa seriemördare, får Mindhunter mig att fundera kring hur vi uppfostrar våra barn, hur vi agerar mot våra medmänniskor och hur vi tar hand om oss själva. När jag tittar på Mindhunter blir det uppenbart att sådant är viktigt. Kanske viktigare än vad vi tänker oss. Inte bara i det olyckliga formandet av en seriemördare, utan i mitt eget och andra människors beteenden.
För mig är nämligen psykopatiska eller sociopatiska seriemördare väldigt extrema case. Det finns exempel på psykiska problem och sjukdomar som är betydligt vanligare och som drabbar människor i vår närhet ibland med, men ofta utan vår vetskap. Kanske drabbas en vän eller kollega? Eller en familjemedlem? För mig triggar Mindhunter en vilja att försöka bättre förstå varför människor med olika psykologiska problem agerar, känner, tycker, eller tänker som de gör. Jag känner att det kanske är mer okej än någonsin att prata om psykisk ohälsa, ibland av helt fel anledningar, men jag tycker ändå att det fortfarande finns en hög grad av stigmatisering i det här sammanhanget. En stigmatisering som ofta beror på oförståelse. Det är min erfarenhet.
Det är klart att seriemördarna i Mindhunter blir kategoriserade och placerade i facket ”seriemördare”, men det serien lyckas med är att utöver att ifrågasätta en sådan förenklad kategorisering, stimulera mig till att reflektera kring varför dessa seriemördare har agerat som de gjort, och hur det känt, tänkt och mått när de tagit livet av andra människor. Om inte ännu viktigare får serien mig att fundera kring vad jag har gemensamt med dessa seriemördare. Det är mer än vad vi kanske tror.
Det här handlar inte bara om seriemördare. Tack och lov finns det inte allt för många sådana ibland oss. Det handlar också om alla människor runt omkring oss som varje dag går runt med en storm i huvudet, en storm som de inte kan sätta ord på och kanske inte kan förklara för sina vänner och familj. De har kanske inte samma förutsättningar som andra människor. De kanske beter eller uttrycker sig på ett sätt som du och jag tycker är ”konstigt”. Det Mindhunter ger mig är en vilja att anstränga mig extra för att förstå människor med psykiska problem och undvika den stigmatisering som ofta blir en följd av min och andras oförståelse. Seriemördare eller inte, alla är vi människor. Människor vars beteende i många fall inte är helt vårt ”eget fel”. Vilka vi är som personer är ju ofta inte helt vårt eget val. Jag är medveten om att det låter konstigt, men är det inte lite så? Hur många personlighetsdrag har jag egentligen valt själv? Hur mycket av vem jag är har jag själv påverkat? Det är något jag ofta funderar över. Självklart är detta omöjligt att svara på. En sak är dock säker. Den här typen av frågor är komplicerade. Fallet Kemper illustrerar det på ett utmärkt sätt.
Jag vet inte om en kram är rätt sätt att förhindra människor att bli seriemördare eller att hjälpa psykiskt sjuka människor, men jag tror det är en symbolisk omfamning som dessa människor någon gång skulle ha behövt och fortfarande behöver. Kanske mer än någonsin. Jag tror att det är genom ett sådant omfamnande som vi på allvar kan ta första steget till den empati och förståelse som inte bara dessa människor, utan vi alla, förtjänar.