Konstmässa: Art Basel Hong Kong
Plats: Convention & Exhibition Centre
När: 23-25 mars
Det har gått mer än en vecka sedan Art Basel Hong Kong och jag har fortfarande inte lyckats smälta upplevelsen. Redan efter de första trettio gallerierna kände jag mig sprängfylld av intryck. Sedan fortsatte det – tvåhundratolv gallerier till. Art Basel Hong Kong samlade totalt 242 gallerier från 34 länder runt om i världen. Att samla intrycken och sammanfatta dem är näst intill omöjligt. Jag känner mig fortfarande som en kraschad hårddisk, överhettad av intryck. När Lorence Johnston på Lok Man Rare Books dag två på mässan frågade vad jag tyckte om årets Art Basel svarade jag crowded. Och ja, det var väldigt trångt, men det var ju också så mycket mer.
Något som verkligen bet sig fast var nyzeeländaren Michael Parekowhais renässansinspirerade Putto som hade berövats sina vingar och vilade sitt huvud mot en parkbänk. Sov han eller var han död? Och varför var hans kön pixlat?
Människorna som delade bänk med den fallna ängeln verkade mest upptagna med sina iPhones trots att det utspelade sig ett ödesmättat drama framför dem. Kontrasten berörde.
En annan konstnär, vars verk det surrades mycket om, var den indonesiske Eko Nugrohos The Dance Corp-serie där den politiska situationen i Indonesien lyftes fram. Konstnären bjöd in lokala hantverkare för att skapa de vackra och symbolladdade tygerna som mannekängerna är iförda. Det talades om verkets politiska sprängstoff och sociala engagemang. Jag har egentligen fler minnen av allt buzz kring verket än av upplevelsen av verket i sig. Det retar mig när samtalen tar överhanden, men samtidigt går det inte att backa.
Eko Nugrohos The Dance Corp (detaljbild)
Hos galleriet Metro Pictures blev jag lite kär i verket Haydée reading Pavilionesque (after La Collectionneuse) av Paulina Olowska. Jag har alltid varit svag för avbildningar av kavata kvinnor som läser. Förutom Putto är det här verket som verkligen har fastnat i mig. Hur som helst kändes det aldrig som ett läge att fråga galleristen vad det kostade efter att ha fått betala 12 HK Dollar för en flaska vatten.
Paulina Olowskas Haydée reading Pavilionesque (after La Collectionneuse) (beskuren)
Något annat som slog mig under besöket på Art Basel Hong Kong var hur unga besökarna var. I vanliga fall upplever jag att besökarna på konstmässor befinner sig i samma åldersspann som klientelet på Operabaren (d.v.s. femtio och uppåt), men här var merparten strax under trettio(!). Tänk att få se att ett så stort konstevenemang bäras upp av en så pass ung (och konstköpande?) konstpublik! Det inger något slags hopp.
I efterhand känns det lite nedslående att blicka tillbaka till Art Basel Hong Kong. Så många timmar och tusentals konstverk, och trots det är det så lite som har lämnat bestående minnen: två verk, en snackis och publiken. Art Basel är helt enkelt för mycket, men samtidigt alldeles, alldeles underbart.