Gys på danska betyder rysning (en gyser är en rysare) och är namnet på en nyligen öppnad utställning på Arken i Ishöj lite söder om Köpenhamn. Underrubriken lyder Är den levande. Det handlar om hyperrealism, som enligt katalogen är en av de stora tendenserna i samtidskonsten just nu: att skapa verk genom teknisk perfektion, i olika skalor och med humor, som är avbildningar av oss själva. En sorts selfies i naturlig eller övernaturlig storlek. Utställningen visar verk av bl.a. konstnärsstjärnorna Maurizio Cattelan, Tony Matelli, Sam Jinks och Ron Mueck. Det är inte den vanliga konstpubliken, konstaterar min konstkunnige medföljare, efter att ha förvånats över de välfyllda parkeringarna utanför Arken och köbildningen vid biljettdisken. Ungdomar, studerande, barnfamiljer, medelålders par och seniorer fyller Arken denna februarilördag.
Jag måste verkligen lägga band på mig själv för att inte släppa en pappernäsduk över de intima delarna.
Man känner sig som en voayeur, inflikar min medföljare redan i första salen, vid åsynen av tre nästan identiska kvinnor, med fallande blick och alabstervit hud, i naturlig storlek, sittande med fläkta ben på var sitt podium med skötet blinkande mot åskådaren. Jag måste verkligen lägga band på mig själv för att inte släppa en pappernäsduk över de intima delarna. Min modersinstinkt väcks framför en sex meter lång nyfödd bebis som kämpar med att få upp ögonen och vars utsatthet jag vill skydda genom att slänga över den min kappa.
Den åldrade kvinnan med slutna ögon i vit fotsid särk som trycker ett nyfött barn mot sitt bröst har en stilla ring av andlösa betraktare runt sig, som, liksom jag, ser blåaktigt blod flyta i ådrorna på de smala armarna som omfamnar barnet. Den bildsköne unge mannen i moderiktig uthängande skjorta och t-shirt över kakishorts och håriga ben, som verkar flyga över golvet, stirrar seende på mig och verkar vara lika förskräckt över sin benägenhet som jag. Det förvridna 3D-skapade ansiktet som följer mig med en plågad blick, flickan som kränger av eller på sig en tröja och som frusit i sin rörelse, lutad mot en vägg med det skinande mörka håret som en aura runt hals och axlar… En illusion, en hyperrealism som väcker känslor hos alla.
Rysningar eller välbehag? Är vårt behov av igenkännande, spegling, bekräftelse, eviga selfiesar – så stort, så primärt för vår tillvaro att vi aldrig kan få nog? Mig ger denna exposé rysningar. Stora rysningar.
Kanske skulle upplevelsen på Arken blivit en annan om den inte föregåtts av en helt annorlunda erfarenhet, ett besök i en helt annan tid, ett helt annat museum på Kronprinsessegade i Köpenhamn, på Davids Samling. En dansk domare i Högsta domstolen, med judiska rötter, juristen C.L.David, samlade under sin levnad (1878-1960) verk av danska konstnärer och äldre europeiska konstnärer. Nu hänger de i ett interiörmässigt sammanhang som hedrar varje verk. Dessutom har David skapat en samling med islamisk konst som internationellt sett måste vara museets viktigaste och som täcker stora delar av detta kulturområde. När rapporter når oss om bombningarna i Syrien och Irak blir människor inte bara hemlösa, de förlorar också sina kulturskatter och sitt kulturarv, och kan bli själlösa. Jag kan inte låta bli att gripas av storheten i C.L.Davids ekumeniska livsverk på tredje och fjärde våningen, som nu kan fylla ett tomrum av kulturell rotlöshet i varje muslim.
Jag för handen över en sensuell mahognybordsyta, sätter mig andäktigt i det hårda soffskåpet och undrar vad som gömmer sig i de mjukt rundade sidoskåpen. Jag trampar på de mäktiga mattorna med labyrintmotiv som förvillar ögat och lättar på stegen.
I museet finns en tillbyggnad där det visas specialutställningar. Denna februarilördag visades fotografier av Peter Bonnèn som med sin mobil tagit bilder av väggar och fasader på byggnader under en resa till det lilla muslimska landet Djibouti. Denna fotoutställning är en i raden av andra med äldre eller nu levande konstnärer om och av den islamiska världen. Fotona väcker debatt. Är detta konst? Bonnèn medger att han aldrig skulle kunna målat av motiven, de flagande pastellfärgerna på den korrugerade plåten, rosten, förfallet, tidens avskrapning, överlappat och lagat, stängda trädörrar och tomma fönsterhål.
Betydligt lättare är det att förhålla sig sig den ljuvliga Biedermeierska interiören fylld med vackra, tunga engelska, franska och kinesiska möbler, inramat av danska och holländska mästare. Jag skulle älskat att äta middag i den stora matsalen med tavlor av den hemlighetsfulle Vilhelm Hammershöj, vars motiv med vita öppna och stängda dörrar intrigerar konstkännare än idag. Jag för handen över en sensuell mahognybordsyta, sätter mig andäktigt i det hårda soffskåpet och undrar vad som gömmer sig i de mjukt rundade sidoskåpen. Jag trampar på de mäktiga mattorna med labyrintmotiv som förvillar ögat och lättar på stegen. Jag kastar en sista blick, en förgänglig ögonblicksselfie, i en av de vackert inramade speglarna i guld och träsnideri utan att ana vad dagen senare skulle komma att erbjuda av just människans kamp mot förgänglighet, vår rysliga eller mysiga fascination av vår egen avbild, illusionen.