And the highest enjoyment of timelessness – in a landscape selected at random – is when I stand among rare butterflies and their food plants. This is ecstasy, and behind the ecstasy is something else, which is hard to explain. It is like a momentary vacuum into which rushes all that I love. A sense of oneness with sun and stone. A thrill of gratitude to whom it may concern – to the contrapuntal genius of human fate or to tender ghosts humoring a lucky mortal. —Vladimir Nabokov, ur självbiografin Speak, Memory
Citatet inleder kommande boken Fjärilsmannen, med text av skribenten Peder Edvinsson och bilder av fotografen Bobo Olsson. Under ett års tid följer Peder och Bobo fjärilssamlaren Clas Källander, en man som vigt 60 års fritid åt att grotta ner sig i fjärilar, framförallt de små grå nattfjärilarna. För sitt eget intresses skull men lika mycket för naturens. För att dokumentera förändringar i flora och fauna och dra slutsatser om var vi behöver lägga extra energi för att allt ska fortsätta att fungera.
Vi trodde att vi skulle träffa en manisk samlare där ute i huset utanför Uppsala, men vi träffade en människa som ser mirakel.
Jag tänker på filmen Jiro drömmer om sushi, där 85-åriga sushimästaren Jiro Ono berättar om hur han vigt sitt liv åt att göra den perfekta sushin. Fem år för att lära sig koka ris, fem-tio år för att fullt behärska konsten att göra omelett, ytterligare tio år innan det ens finns på kartan att man ska ha förmågan att välja ut den bästa fisken på fiskmarknaden.
Det tar lång tid att bli bra i den här branschen. Man bygger upp kunskapen successivt. […] Det finns ganska många som håller på med dagfjärilar, men få tar nästa steg
I min värld av deadline-hets och rennässansmänniskor blir Clas Källander och Jiro Ono rariteter och inspirationskällor. De gräver ner sig och låter kunskapen ta tid, det är nörderi på djupaste kärleksnivå. Bobo Olssons bilder av Clas, fjärilarna och naturen, är både personligt nära och storslagna. På ett sätt som bara går att få till när man förstått sig på och följt någon länge. Jag kommer aldrig själv att börja samla fjärilar, det är inte den inspirationen boken ger. För mig blir den en meditationsbok och en hyllning till naturen, nörderiet och livslånga relationer. Och till tiden, rätt och slätt.
