Sista avsnittet av Top of the Lake: China Girl är slut. Och jag är mållös. Övertygad om att det är något av det bästa jag någonsin sett i serieväg stänger jag av. Jag är förundrad. Fascinerad över att någonting kan vara så bra. Så gripande, så snyggt och så obehagligt. Så bra så att det känns i hela kroppen.
När jag läser en recension från Moviezine som hävdar att serien inte är ett mästerverk om än sevärd så blir jag liksom lite stött. För det är precis vad jag tycker att det är. Ett mästerverk som jag vill försvara likt man försvarade sin största idol när man var 13 år. Det känns personligt, på samma sätt som när någon år 2001 sa till mig att Håkan Hellström sjöng falskt och jag tänkte att de inte fattade någonting. Och utan att säga något om vem som har rätt, i någon av frågorna, vill jag liksom stå upp för Top of the Lake: China girl.
Det är mycket som gör serien till ett mästerverk i mina ögon. Mycket som griper tag i mig på ett sätt som gör att jag inte kan slita mig.
Obehaget. Det är en skrämmande värld vi möter. Det är sorgligt och mörkt. Mest obehag känner jag ändå inför karaktären Puss som kanske är en av de mest vill-inte-möta-i-en-mörk-gränd-utstrålande karaktärer jag sett. David Dencik är sjukt briljant i sin roll. Han är så bra att jag blir äcklad på riktigt. För att det är en skådespelare som spelar en roll, det finns inte på kartan.
Men jag grips också av styrkan. Den lika briljanta Elisabeth Moss som får mig att känna sådan kraft och trygghet. Och samtidigt sådan skörhet. Hennes relation till polispartnern Miranda som känns så äkta att jag vill vara med. Omgivna av mansgrisar på polisstationen och en rutten kvinnosyn blir de starka tillsammans och jag håller på dem i varje scen.
Det finns också något extremt sårbart i den sjuttonåriga dottern som är på väg att glida ur sina föräldrars händer. Jag känner förtvivlan och hjälplöshet. Jag vill bara skaka om henne och fråga vad hon håller på med. Kanske försöka förstå hur hon kan hamna så fel, hur hon kan göra sig så beroende.
Det är andra säsongen av Jane Campions serie och den här gången befinner vi oss i storstaden Sidney istället för på den Nya Zeeländska landsbygden. Inramningen liknar en klassisk kriminalseries men precis som i första säsongen skapar Campion med surrealistiska inslag något helt annat.
Och även om det är exakt och beräknat så är det överraskande. Jag kan inte veta vad som väntar i nästa bildruta, vad som ska sägas eller vem som känner vad. Och det älskar jag.
Allt känns genomtänkt i sex vassa avsnitt i en av många efterlängtad serie. En serie där musiken får mig att bli sådär närvarande och uppmärksam. Och även om det är exakt och beräknat så är det överraskande. Jag kan inte veta vad som väntar i nästa bildruta, vad som ska sägas eller vem som känner vad. Och det älskar jag. Jag älskar hur slutet får mig att kanske ändra mig. Kanske inte känna samma avsky mot Puss och samma hopplöshet över den förlorade dottern. Att jag inte riktigt vet vad jag ska känna och att historien kanske inte är vad den verkade vara från början.
Det är mäktigt vad Top of the Lake: China Girl gör med mig. Jag vill att den ska fortsätta. Avsnitt efter avsnitt. Säsong efter säsong. Istället infinner sig den kända tomheten när ett sista avsnitt är slut. De sista scenerna lämnar mig även undrande. Det känns inte som ett avslut och jag känner mig inte riktigt tillfredsställd. Men det är nog också i detta som det mästerliga med serien ligger. Lite som livet ofta är så blir det inte ett uteslutande lyckligt slut. En kamp fortsätter och tankar hänger i luften. Det blir tomt ett tag. Men mest är jag ändå glad och förundrad över att något kan vara så jävla bra.