Utan personligt ansvar, Katja Janford
Problemet är när man inte bestämt sig för vilken verklighet man vill leva i. Romanernas, eller åtta-till-fem-livet. När man står med en fot i fantasin och den andra trampandes på elräkningen. Det kan tyckas vackert. Men det är också förrädiskt. Alla dessa böcker som har lärt mig så mycket om att bli förälskad, men så lite om att faktiskt älska.
Ofta börjar det likadant. En man möter en kvinna. Eller en kvinna en kvinna för den delen. Kärleken är könlös. Och sedan det outtröttliga dramat som följer. Den allra mest lidelsefulla av längtan. Han är gift. Hon bor i ett annat land. Där Duras sitter i ett badkar i Saigon och blir tvättad av den förbjudne älskaren. Ester Nilssons maniska vinterpromenader utanför Hugo Rasks studio. Klougarts totala uppgivenhet. När galenskapen i kärleken är fin är den väldigt vacker. Men sällan är den verklig. Och så lämnar den mig i total förvirring, när de nyss fått varandra, eller i ett abrupt avslut. Möjligtvis med en uppföljningsroman som sällan är lika vacker. Det talas aldrig om bolån och räntor. Mobilbatterier som dör. Eller exet som addar nya tjejer på Facebook. Vardagen verkar inte existera.
I verkligheten träffas man i en bar där det säljs billig öl, inte på en avgiftningsklinik i det amerikanska inlandet eller ens på en konstmässa i Berlin. Han jobbar på kontor. Med stolar och bord, utan havsutsikt. Jag tar bussen till jobbet. Rider inte över det engelska landskapet, eller ens blir upphämtad av en kinesisk chaufför i limousine. Nej, jag fryser i busskuren. Står sällan och skriker utanför min älskares port. Skickar istället sms som: ”Tack för igår. Vi ses väl igen?” Man är lagom förälskad. Lagom lycklig. Men ändå kan man inte sluta att läsa. Jag kan inte.
Om natten ligger jag rastlöst vaken och undrar om Knausgård verkligen svimmade första gången han kysste sin fru? Om det är möjligt? Om personerna som skrivit dessa berättelser fått uppleva något jag inte har. Om jag egentligen bara borde ge mig ut på en jakt och leta tills jag funnit samma känsla. Ta reda på om deras ord är sanning eller bara ett filter för att göra verkligheten mer uthärdlig. Som religionen som ger hopp till den fattige, ger orden kanske hopp till oss. Till vår kärleksfantasi. Och så återigen frågar jag mig vilken verklighet vill jag leva i? Och om alla dessa författare borde hållas ansvariga och stå till försvar, för mångas, och däribland mitt, dåliga kärleksliv.