”Atlas” är en novell om våldsam kärlek, skriven av författaren och journalisten Jörgen Löwenfeldt. Han ligger bakom det lekfulla skrivkontot Bagatellerna på Instagram och har under 2017 debuterat med romanen ”Ensamma tillsammans”. Just nu är han aktuellt med radionovellen ”Män som inte väntar” (sänds i P1 den 30 maj).
ATLAS
Jag är på gränsen till ett sammanbrott, men har stannat precis innan. Det är där vi träffas, vid boxningsklubben Atlas i källaren på Bondegatan.
Du är slank och ser alls inte ut som en fighter. Men vi är heller inga boxare, bara vanliga svenssons som vill testa något nytt, tänker att vi kan slå frustrationen ur kroppen. Det borde funka, det kan funka. Vi hoppas att det ska funka. Inte så att jag vill banka skiten ur någon annan människa, jag vill bara överraska mig själv, trodde inte att jag skulle hamna i en sån här i situation. Jag är mer av en yogakille. Du skulle kanske inte se det på mig, jag har biceps för det här, en attityd för att välta kroggäster, men en själ för andlig fostran.
Och du: vem är du? Första gången jag ser dig drar jag snabba slutsatser som jag kommer att få problem att dra mig ur. Du jobbar som försäljare i en telebutik, tänker jag, är en sån som inte berättar om oanade klausuler i abonnemang, som hela tiden vet att det finns bra mycket bättre deals på annat håll, men som ändå propsar på att man ska skriva under, gör det bara, skriv under, just do it.
Efter träningen i omklädningsrummet frågar du om jag har cash. Jag känner inte dig, så jag tvekar. Jag hade förresten tvekat även om vi var vänner. Man hör ju att det är något fel. Cash är cash. Du säger att du tappat din plånbok, men har Swish. Tunnelbanan tar inte Swish, säger du.
– Nej, jag fattar, säger jag. Hur mycket behöver du?
Jag försöker att inte väcka uppseende när jag flikar fram plånboken och nyper några hundralappar, men du ser att den är tjock som en välgödd säl. Du vet nog att du inte borde fråga, för du känner inte mig, men du kan inte låta bli. Du undrar skämtsamt om jag jobbar som indrivare eller något, och skrattar förbannat nervöst.
Jag:
– Hur mycket skulle du ha? Räcker fyrahundra?
Du följer med mig upp på gatan. Jag har duschat, men du ska duscha hemma säger du. Möjligen är det något med mig som intresserar dig. Inte bara plånboken, du tänker säkert på ärret som irrar sig upp förbi skjortkragen likt en ringlande orm. Ett märke från min födelse, jag höll på att stryka med redan från början, men klarade mig. Det har varit så hela vägen sen dess. Alltid på gränsen, aldrig över den.
Nu undrar du åt vilket håll jag ska gå. Mot Skanstull eller Medborgarplatsen.
– Vilket håll ska du gå? svarar jag.
Du säger Medborgarplatsen, så jag säger Skanstull, men då har du inte bråttom och kan gå med mig. Du tycker att jag är spännande i bemärkelsen elektrisk. Du berättar att du och en vän ibland bär med er solstolar och fäller ut dem i cykelbanan. Att du inte haft ett riktigt jobb i hela ditt liv, att du ändå överlever på något sätt, alltid dyker det upp något. Du tror att jag är något som dyker upp. Du tror alldeles för mycket. Det är som att du just fötts och gissar dig fram till en tillvaro.
När vi står vid perrongen i Skanstull ser jag till att du kliver på tåget först. Sedan säger jag att jag glömt en grej och kliver snabbt av. Du står kvar, ser lurad ut på något sätt, men jag har inte lovat dig något.
– Ses nästa vecka, säger jag och tänker att jag nog inte kommer att gå på fler lektioner.
Du svarar något, men jag kan inte höra det, dörrarna har stängts.