När jag ska möta Fanna Ndow Norrby och prata med henne om känslan trötthet, är det först när jag sitter där som jag inser hur trött jag är. Hur skör jag känner mig inför henne och inför känslan vi ska blotta oss i. Hon upplevs så stark framför mig, så sund i relation till sin egen trötthet. Fanna är frilansande skribent och redaktör till boken Svart Kvinna (Natur och Kultur). Lyssna på podden Raseriet av Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey här.
När jag frågade dig om vilken känsla du skulle vilja samtala om valde du trötthet. Varför?
Det ligger nära till hands för mig att prata om. Jag tror att den är viktig att lyfta, tröttheten går i många fall hand i hand med det jag jobbar med.
På vilket sätt upplever du att den går det hand i hand med det du jobbar med?
Att arbeta med antirasistiska frågor och själv drabbas av rasism, gör en trött. Att hela tiden behöva stålsätta sig, aldrig riktigt gå säker, vara lite på spänn hela tiden, det gör en också trött.
För mig är nog trötthet på många sätt motsatsen till kamp. Och baksidan av densamma.
Hur känns kampvilja?
För mig är det känslan av att inte ha något val, att kvävas om man inte kämpar. Kampvilja för mig är att inte ha något val.
Tror du att mycket kamp stannar av i trötthet?
Nej, jag tror inte det. Folk som är engagerade i frågor som jämlikhet eller antirasism, människor som för en sådan kamp är en del av ett kollektiv. Ibland blir någon jättetrött, och det är ok för att det finns någon som kan ta upp bollen. Då menar jag på ett större plan, inte i individers personliga arbete. Men jag kan till exempel känna mig trygg i att det finns en annan antirasistisk debattör som kommer orka när jag säger nej.
Vi är många, men det är också många som är trötta, det är det som är så farligt. Vi får inte bli trötta samtidigt. Men vi är inte där, än.
Hur hjälper kollektivet varandra att inte bli trötta samtidigt?
Grunden är att vi vet att vi är många, att vi har en stark övertygelse att vi står på rätt sida, att vi kämpar för människors lika värde, att vi kämpar för att fördela makten lite mer jämnt.
Sen är det väldigt viktigt att ha nära vänner som man vet förstår. Och att få spegla sig i andras kamp, som till exempel Beyonces Lemonade. Att få ha rum där en inte är undantag eller behöver tassa på tå. Att ha stunder där en inte behöver förhålla sig till mannen, inte behöver förhålla sig till vitheten. Att ha de trygga rummen, det ger energi.
Hur känns tröttheten för dig?
Den lamslår mig, det känns som att inte komma någonstans. Som att det är en erövring att få något gjort, man blir nästan lite svettig av tanken på att göra. Allt känns långt bort, allt tar sådan tid.
Den stora tröttheten är fysiskt tung, när den kommer känner jag mig som en magnet mot marken.
Har du kunnat acceptera att du är där, i den stora tröttheten, när den kommit?
När du känner den totala tröttheten vet du att du inte har något val. Jag har förstått det, att det är så. Men för mig kommer detta tillstånd först när jag är ledig, när jag kan, när jag tillåter mig att vara så trött.
Har du i de stunderna kunnat hålla dig ifrån att känna misslyckande?
Ja, jag har kunnat vara glad för allt jag klarat. Däremot har jag varit jätteorolig att jag ska fastna i det där, tankar som: ska jag alltid känna såhär? Har jag gjort det här mot mig själv? Sådana tankar har gjort mig ledsen, där och då.
En fin insikt som kommer med den stora tröttheten är vad som tränger igenom som strimmor av energi när det känns omöjligt. För mig har det varit vänner; att träffa mina vänner. Genom att tillåta sig att BARA VILA och sedan litegrann, pö om pö, träffa vänner, har jag tagit mig ur den lamslående tröttheten. Mina vänner är det som ger mig livskraft igen.
Vilket är det bästa sättet att bemöta trötthet från omvärlden?
Jag har tyckt att det har varit skönt att bli lämnad ifred. Varit tacksam mot de som låtit mig vara trött. Jag tror också att det är superviktigt att våga säga det, att ta ansvar och uttala hur trött man är, hur det känns. Jag har nog tröttat ut vissa genom att göra just, men det har ju varit sanningen. “Du säger alltid att du är trött!” har jag fått höra. Ja, men det är så jag känner!
Innan jag hade känt den själv, pratade min kusin, Seinabo, ofta om den här stora tröttheten. Då kunde jag inte relatera till hennes trötthet. Jag tänkte kom igen nu! Jag fattade inte att allt det jobbet hon gjorde kunde göra henne så trött, emotionellt uttömd. Det var ju så roliga saker hon gjorde.
Hur tror du att vi behöver göra för att kunna relatera, för att kunna känna empati för trötthet? Är det inte lite skambelagt att känna trötthet och prata om det?
Jo, jag tror att det är skambelagt att vara trött, för att det förväxlas med lathet.
Jag tror att det är viktigt att kunna se orsak-/verkan-samband, som en linje. När jag förstår belastningen förstår jag tröttheten. Hos mig själv och andra. Och då menar jag hela belastningen, både prestationsmässigt och emotionellt. Ge sig själv och andra hela bilden, förstå vad trötthet föds ur.
Vad gör du för att inte bli trött igen på det sättet?
Jag tror att jag kommer att bli trött igen, lika trött, när jag kan pusta ut nästa gång…
När den lamslående tröttheten kommer över dig, vilka andra känslor väcker det?
Chock! Nej, fan inte nu igen! Har jag gjort det här mot mig nu igen?! Jag känner en uppriktig förvåning. Känslan av att hjärna och kropp inte klaffar, att de går om varandra. Att kroppen tar över på ett abrupt sätt.
Hur ser du på din kamp när du är trött jämfört med när du är energifylld?
När jag är trött vill jag inte prata om rasism, det gör mig för ledsen. Jag måste be om filmtips som är helt fria från påminnelser och de finns ju knappt. När jag är trött på det sättet klarar jag inte att se ett enda klipp till på en svart människa som blir skjuten på gatan utan att gå sönder i ren smärta. I energifyllda perioder är smärtan uppblandad med ilska och handlingskraft. Men de perioderna, när tröttheten gör att smärtan går rakt in i köttet, ger nog ändå bränsle till de mer energifyllda perioderna. Jag hoppas det. Väldigt många olika tillstånd, sinnesstämningar, som vi som människor kan hamna i, är ju både en blessing och en curse.